Arild Waeger var en djurgårdare som inte riktigt klarade av ett derby mot AIK. Han blev min arbetskamrat när jag kom till Stockholm och nytt jobb som 19-åring. Jobbet handlade om sport och jag fick omgående klart för mig att han var blårand. Han var djurgårdare. Då menar jag rent organiskt, som en särskild människotyp.
Men detta djurgårdande var inte påklistrat eller gottköpsmässigt. Det var en naturlig del av hans personlighet – och ett filter mot verkligheten – och hade så varit åtminstone sedan 1940-talet, då han som pingisspelare tog steget över från Stockholms IF (”SIF:en”) till Djurgården.
Man fick för all del inte racka ner på DIF eller säga något ofördelaktigt om klubben så han hörde det. Då kom det en harmsen blick under de tjocka och mörka ögonbrynen. Just det harmsna var en nyckel som fick en att förstå hur han förhöll sig till sin favoritklubb.
När vi blev bekanta var svensk fotboll på väg att dö sotdöden. Allsvenskan tappade publik varje år. Tifo var inte uppfunnet, replikatröjor fanns inte och lojaliteten framgick diskret genom ett nålmärke på kavajslaget. Var det tillräckligt kallt ute plockade han fram sin blårandiga halsduk.
Arild hade odlat sitt djurgårdande under årtionden tillsammans med likasinnade i Klaras tidningskvarter. Han hade jobbat som telemottagare på merparten av den flora av dagstidningar som fanns då. Han lyssnade med hörlurar när utsända journalister läste in sina texter samtidigt som samtalet spelades in på lackskiva för utskrift.
Idén var att Jonsson skulle ha elektroder på bröstet som mätte hans hjärtverksamhet när han såg Djurgården spela.
Han fann en broder i den lika DIF-anstuckne journalisten Kerj Jonsson. De hade det gemensamt att de var dystopiska djurgårdare. Det lär ha funnits en inspelning som vårdades i många år. Det var ett samtal mellan Arild och Kerj, antagligen från hösten 1960 när Djurgården som regerande mästare hade åkt ur allsvenskan. Det var två allvarliga och uppgivna män som, mellan långa tystnader, försökte förstå vad som hänt.
Tommy Engstrand, som i slutet av 1960-talet arbetade för tidningen Se:s kortlivade sportedition, fick ett uppslag – han skulle bokstavligen koppla ihop Kerj med GIH. Idén var att Jonsson skulle ha elektroder på bröstet som mätte hans hjärtverksamhet när han såg Djurgården spela. Engstrand tänkte att det säkert kunde ge svart på vitt för hur en supporter lider med sitt lag.
Engstrand fick det han förväntade sig. Men det blev egentligen alldeles för bra, alltför tydligt. Den medicinskt utbildade mannen med elektroderna läste av kurvorna och blev förskräckt. Skulle den här Jonsson verkligen tillåtas att gå på fotboll i fortsättningen?
Radiosportens direktkommenterande hade ännu inte börjat. Samtidigt var ett derby mot AIK, enligt både Arild och Kerj, en alldeles för allvarlig sak för att man skulle våga närvara. Men det här med rapporteringen måste lösas. Arild höll sig i Klara, på Vattugatan där kortfilmsbiografen Svarta Katten låg. När programmet var avklarat, varje kvart, gick Arild ut i foajén och ringde hem till Kerj, som bodde i Bromma. Från lägenheten i Riksby gick det faktiskt att höra om jublet bröt ut på Råsunda.
Arild ringde och frågade och Kerj berättade om han hört något. Kerj gjorde till och med anspråk på att kunna skilja på AIK och Djurgårdsjubel. På det viset gissade sig de båda till vad som kunde ha utspelat sig på Fotbollstadion.
För Arild och Kerj var detta med att hålla på Djurgården en lidandets livsstil. Jag satt bredvid Kerj på Stadions pressläktare några gånger. Han var verkligen askgrå i ansiktet och knappt kontaktbar när spelet börjat.
När jag kom till Stockholm var Djurgården på nedgång. Det var konsekvensen av ett huvudlöst tränarbyte något år tidigare, när Bengt Persson hade skickats iväg ”för vi tycker att det är dags att byta nu”. Nedflyttningen kom efter en katastrofhöst 1981.
Arild var skakad: ”Nu, Gunnar, kommer jag aldrig att få se Djurgården i allsvenskan igen så länge jag lever.” Men det fick han. Han fick se dem åka ur en gång till också.
