I en vindlande ateljé på Marstrand växer en fantasivärld fram i lera och brons. På bara några år har Peter Reuterberg, med lekfullheten som drivkraft, gått från vattenfärg till storskaliga skulpturer.

Första gången jag träffade Peter Reuterberg målade han lokala akvareller, och han berättade att han drömde om att börja med skulptur. Det var år 2020. Jag tänker på det tillfället i dag när jag kliver in i hans ateljé på Strandverket på södra Marstrand. Stället är en härlig röra av burkar och verktyg, sladdar och pappersark, penslar och snören – och inte minst socklar med skulpturer i alla storlekar. På bara några få år har Reuterberg skapat en hel skulpturpark med allt från decimeterstora ansikten och maquetter i olika storlekar till fyra meter höga figurer i lera. Gjutformarna står där de får plats, redo att gjuta fler exemplar.

– Det är egentligen tack vare att jag fick tillgång till den här ateljén som jag har möjlighet att göra det här. Det är inte något man gör hemma vid köksbordet, säger han.

Det gamla kastellet Strandverket har metertjocka stenväggar, vackra stenvalv i taken och små kanonfönster vända mot 1800-talets fiender. Utanför slår havets vågor mot fasaden och framåt kvällen lyser solnedgången rakt in från väster, där Pater Noster-fyren skymtar vid horisonten. Ateljén sträcker ut sig i flera riktningar och det är svårt att få en egentlig överblick i lokalen, som i sig är ett litet äventyr.

Ser man sig om i rummet inser man att Reuterbergs skulpturer hänger ihop med akvarellerna han målat: det är samma bildvärld i olika medier. Det är naturalistiska scener ur livet i skärgården, ofta ur ett barns perspektiv, med barnets stora värld och fantasi. Den mest iögonfallande skulpturen är en pojke med en strut på huvudet, grodfötter och en hajfena på ryggen.

– Jag vill att min konst ska göra folk glada, att man ska få ett litet leende på läpparna när man ser den, och att man mår bra av att ha den omkring sig. Det kanske ger något slags påminnelse om att livet ska vara ett äventyr och att man ska ha lite kul.

– Jag har alltid, sedan jag var barn, gillat att bygga grejer och drömma om olika saker, och det har jag fått med mig in i det jag gör nu.

Peter Reuterberg växte upp utanför Sollum nära Trollhättan. På familjens ägor fanns det otroligt många prylar, berättar han.

– Det fanns en gammal kvarn, en såg och en nedlagd affär som var full av grejer som de hade sålt där – gamla cyklar, sparkstöttingar och dylikt – som jag hade tillgång till. Det var inspirerande bara att se alla de sakerna. Sedan kunde jag också se nya användningsområden för olika grejer.

– Jag byggde en hel del: jag byggde båtar i kvarndammen och av en trampcykel byggde jag något som gick som en hjulångare, med ett skovelhjul, och jag tänkte att jag skulle paddla i väg med den där.

– Jag var inspirerad av populärkultur som ”Skrotnisse” och kanske särskilt ”Doktor Snuggles” – en brittisk-nederländsk tecknad serie om en uppfinnare. Han hade ett hemmabyggt rymdskepp som hette Skruttibangbang, byggt av någon gammal tunna och kastruller, som han kunde flyga upp ovan molnen med. Jag tyckte det var otroligt spännande. Sedan var det Jan Lööf, barnboks­illustratören som även byggde dockor. Hans dockfilmer var otroligt spännande. Han hade ”Skrotnisse” och ”Frank Kvarnsten”. Han är från Trollhättan och jag kommer från de krokarna, så det träffade i hjärtat hos mig.

– Det är därifrån min kreativitet kommer. Jag tror att den, liksom mitt konstnärskap, bygger på min skaparglädje.

Reuterberg gör en svepande gest över ateljén och säger:

– Lite av det vi ser här bygger på ett barns naiva idéer om att göra något spännande, ett äventyr på något vis, som den här som jag kallar ”Hajpojken”. Han har hämtat inspiration från hur en haj ser ut, han vet att den simmar väldigt snabbt och bra, så har han den här struten på huvudet för att kunna plöja genom vattnet, fenan på ryggen och så vidare. Det är roligt att det är lite naivt – att man bygger något av papper som man ska använda under vattnet. Det blir en humoristisk historia i det hela.

Lekfullheten till trots byggs skulpturerna anatomiskt riktiga, och med levande modeller. Peter Reuterberg är i princip självlärd som skulptör, men har en designutbildning med sig från HDK-Valand, där det ingick en hel del konststudier. Han har parallellt med skapandet jobbat med industridesign och byggt karossmodeller i lera.

– Man kan säga att i bilindustrin har jag ändå lärt mig mycket om proportioner, kurvor, silhuetter och spänsten i en kurva, och hur man skapar spänningar. Det är så viktigt för en skulptur att du ska kunna betrakta den ur alla vinklar och att den ska vara intressant överallt. Det är inte som en målning på det viset, och det är faktiskt väldigt, väldigt svårt. Jag strävar alltid efter det, men med alla skulpturer har jag ju en favoritfotovinkel, där jag tycker att den är som bäst, säger Reuterberg.

– Jag har försökt suga åt mig kunskap på alla möjliga sätt. Det har gått ganska fort. Jag hade en dröm om att göra detta och sedan gjorde jag några skulpturer som jag visade. Jag fick direkt en förfrågan om jag kunde göra en porträttbyst i brons. Då hade jag ännu inte gjort något i brons, men med det uppdraget tvingades jag mer eller mindre lära mig hela processen. Sedan har jag insett att det i mitt fall är det bästa sättet. Man lägger så väldigt mycket tid i leran, så om det ska bära sig måste man kunna ta betalt för det. Och sättet att ta betalt för det är att göra det i brons, som är något ädelt och som folk uppskattar på det sättet.

En bronsskulptur kan bevaras i tusentals år och Reuterberg gillar att tänka i de tidsrymderna.

– Om man tittar på bronser i den offentliga miljön – i och med att det är en ganska kostsam process – så är det verkligen hjältar, kungar och uppfinnare som man lyfter fram, de som verkligen har åstadkommit något stort. I stället lyfter jag fram något som egentligen är en ganska dålig idé, säger han och syftar på Hajpojkens utrustning.

– Man kan tänka lite på de här grekiska bronsskulpturerna från Riace som dykare hittade 1972. De är 2 400 år gamla och de säger något om hur det var för 2 400 år sedan. Jag tycker att det skulle vara väldigt komiskt om någon 2 000 år från nu ser den här (”Hajpojken”) och säger: ”Aha! Var det så de simmade?!”

I barnets värld kan allting hända, och kopplingen till hjältebilden är på så vis inte särskilt långsökt. Man kan se allvaret i Hajpojkens uttryck, självsäkerheten och missionen.

Med skulpturer är det mycket jobb. Reuterberg kan ibland ändra på saker långt in i skulpturprocessen, berättar han. Han börjar med att bygga ett skelett med aluminiumleder som går att böja enligt en verklig kropps rörelseschema. Sedan jobbar han med en lera, ofta oljebaserad.

Efter att ha gjort figuren i lera tillverkar han en gjutform som själva skulpturen gjuts i. Därefter följer all efterbehandling, som kan gå till på många olika sätt. Alla steg i processen är enormt tidskrävande.

Att han skalat upp figurerna ingick inte i hans initiala plan – de idéerna kom egentligen genom en illusion. Reuterbergs skulpturer är detaljerade och verklighetstrogna. Ibland tar han ut dem för att fotografera dem i en naturlig miljö. Genom bilderna trodde många att de var betydligt större och började efterfråga större skulpturer. Hajpojken finns nu som liten, så att man lätt greppar den i en hand, och fyra meter hög samt i några storlekar däremellan. Reuterbergs personliga favoritformat är halvskala jämfört med naturlig storlek – då är skulpturen överblickbar och fin.

Häromdagen hade han en liten modell på besök för nästa skulptur, en liten pojke. Att jobba med levande modeller är en i sig levande process som öppnar för nya vinklar.

– Jag hade så klart en idé om vad skulpturen skulle vara, men han gjorde ju sin grej av det. Helt plötsligt så såg jag: ”Okej, det där är fint!”

Reuterberg visar konstruktionen som han gjort av paraplyer och som onekligen påminner om en fladdermusvinge.

– Det är på något vis som Batman, men han var samtidigt lite blyg av att vara här. Han ställde sig på ett sätt, han var lite sårbar, och lite blyg – det blev en så otroligt fin grej! Min idé var … du vet hur fladdermöss vilar, de sveper in sig i sina vingar. När han sträckte på armen så nådde vingen in i armhålan. Den var så stor att han nästan gömde sig i vingen, vilket blev otroligt fint.

– Jag har ju de här små anekdoterna i mina skulpturer, men jag vill samtidigt att de ska vara vackra. Jag tycker att människor är vackra. Mina skulpturer är människor, jag försöker fånga mycket av kroppshållning, uttryck i ansiktet och så vidare.

Han vänder sig i rummet och pekar på en blekt skimrande älgskulptur med en flicka på ryggen.

– Så här ser de ut när de kommer direkt från gjuteriet, säger han.

Obehandlad brons har en ljust guld­­­aktig yta, och när den putsas blir den högblank. Konstnären filar lite på flickans huvud och berättar att han jobbar mycket med dem för att få fram ytan och alla detaljer.

– För mig är det en ganska taktil grej med skulptur, jag vill verkligen inte att du ska riva dig på en skulptur, jag vill att du ska kunna känna på dem.

Idén med älgtjuren bar han på en längre tid innan han gjorde skulptur av den, berättar han.

– Vissa av mina skulpturer är inspirerade av klassisk skulptur i stadsmiljö. I alla städer i Europa finns ”kung på häst” eller ”general på häst” på en hög plint. Så jag tänkte att jag vill göra en ung flicka på häst, för det har vi inte sett så mycket av. Så fick jag den här idén om älgen – det är något med hur älgar rör sig, de glider så elegant fram, det är något slags rofullhet i det hela. Älgen är otroligt pampig med sina horn, och flickan är i harmoni med det här djuret. Jag vill att den ska uttrycka fridfullhet, man ska nästan höra tystnaden när man ser den.

Att Peter Reuterberg hamnade på Marstrand hade just med tystnad att göra, berättar han.

– Jag har periodvis varit störd av brus och ljud, och så var jag här på ett spahotell och insåg hur tyst och härligt det var. Om man åker över alla broar och kommer ut hit, då är man i slutet av någonting. Det finns inget som passerar här. Jag var nästan lite besatt av det. Så nämnde jag för min fru att jag tror att vi måste flytta hit. Marstrand är en väldigt, väldigt inspirerande miljö att vara i, och sedan när vi väl var här har jag med lite tur och kontakter även kunnat komma in här på Strandverket, vilket också är en speciell plats.

– Det är ju en historisk plats och det gillar jag också, men framför allt när jag är här i ateljén har jag en väldig ro. Jag är ju i min borg på något sätt, så jag är helt ostörd. Här kan jag låsa in mig och vara i min egen bubbla, vilket är ganska viktigt för mig i processen. Sedan är det ju så vackert runt omkring. Man kan väldigt snabbt komma ut och få inspiration, eller ta ett dopp.

På bara några år har Peter Reuterberg från sin historiska ateljé på Marstrand gjort sig ett namn som skulptör och börjar också jobba mot en internationell karriär med gallerister i Norge, Nederländerna, Spanien och Monaco.

Och allt började med ”Skrotnisse”.