Musikaliska mästerverk: Bachs 6 solosviter för cello


Johann Sebastian Bachs sex solosviter för cello hör till konstmusikens mest ikoniska verk. De har inspirerat inte bara cellister och publik utan även andra konstformer, de har använts i baletter, teaterproduktioner och filmer.

I Peter Weirs film ”Bortom världens ände” (2003) får Jack Aubrey (Russell Crowe) syn på Galapagosöarna till tonerna av preluden i svit nr 1.

Det är intressant att fundera på vad som fick Bach att intressera sig för ett instrument som han, så vitt man vet, själv aldrig hade spelat. När allt kommer omkring, de första 30 åren av hans liv (han föddes 1685) fokuserade han som regel på stycken som han antingen kunde ha framfört på klaviatur eller som dirigerat, som hovorganist, konsertmästare och betrodd ”cammar musicus” (kammarmusiker).

Nytt jobb, ny inspiration

Hans liv och arbete förändrades väsentligt när han fick den prestigefulla tjänsten som kapellmästare hos prins Leopold av Anhalt-Köthen (i nuvarande Tyskland).

Leopold och hans furstendöme var kalvinister, ett faktum som kom att påverka Bachs liv på flera sätt. Kalvinisternas gudstjänstordning tillät knappt, om ens någon, instrumentell musik att framföras i stadens kyrkor, och i sex år mellan 1717 och 1723 komponerade Bach mestadels instrumentella (dock ej för orgel) och sekulära kompositioner. Bachs sex ”Brandenburg”-konserter, de fyra orkestersviterna och en outtömlig källa av klaviaturmusik, såsom den första volymen i hans berömda ”Well-Tempered Clavier” är alla produkter av dessa givande år.

Slottet i Köthen idag. Bach var cehf över hovmusiken i prins Leopold av Anhalt-Köthen. Foto: Public Domain

Han blev också intresserad av en genre som inte bara var ny för honom, utan också hade en mycket knapp historia att luta sig mot, och komponerade två uppsättningar med solostycken för stråkinstrument: en för fiol och den andra för cello.

Det är svårt för oss på 2000-talet att förstå vidden av djärvheten i detta projekt, men den är helt klart anmärkningsvärd. Bach gav sig ut på helt okända vatten när han komponerade soloverk för stråkinstrument.

Det fanns en liten existerande repertoar skriven för solofiol, men knappt någon kompositör hade varit dumdristig nog att skriva soloverk för ett basinstrument som cello. Fram till 1700-talets första decennier hade man sett cellon som ett kompinstrument, som tillsammans med andra instrument bildade ett harmoniskt ackompanjemang till melodin. Den spelade en viktig och funktionell roll, men saknade den underförstådda glansen, virtuositeten och elegansen som ett välskrivet verk för blockflöjt eller fiol hade.

Ett fåtal nyfikna italienska kompositörer experimenterade med att lyfta fram cellon i en soloroll, men till och med det mest välkända av dessa stycken, Domenico Gabriellis solo-ricercari lät udda och innovativt snarare än minnesvärt vackert. 

Vi vet inte om Bach kände till några av dessa verk. När han bestämde sig för att komponera för solocello valde han en annan väg och vände sig till en välkänd men vid tiden något gammeldags genre, sviten. Denna term refererar till en serie med danssatser i samma eller besläktade tonarter.

Svitens struktur

Alla Bachs cellosviter följer en liknande struktur. De börjar – som var vanlig praxis – med en prelude, ett inledande stycke, som tjänade det dubbla praktiska syftet att lugna ned cellons ostabila tarmsträngar samt den alltför ofta bullriga publiken. Preluden är oftast den längsta satsen; den kan vara nyckfull och improvisatorisk.

Intressant nog har kompositören inte gjort några tempomarkeringar i satserna. Därmed är det upp till de som framför verken att välja en passande puls i sin tolkning. Detta leder till betydande olikheter i tolkningarna.

“The Allemande Dance”, tryck av James Caldwell. Lewis Walpole Library. Foto: Public Domain

Danssatserna som kommer efter preluden följer alltid samma ordning, med ursprung från olika länder: först allemande från tyskt område, sedan courante från Frankrike, sedan sarabande från Spanien. Den fjärde dansen är ett par så kallade gallantries: menuetter, bourréer eller gavotter varierar mellan sviterna. Den sista dansen är en gigue från Irland.

Även om vi inte har belägg för att sviterna faktiskt komponerades i den ordningen så börjar alla sviter med den enklaste (svit nr 1 i G-dur) och går till den svåraste.

För att följa kompositörens instruktioner i svit nr 5 i C-dur måste cellisten stämma om A-strängen ned till G, en process som kallas scordatura. Denna geniala teknik (vanlig under barocken, inte så vanlig i våra dagar) förändrar avsevärt cellons ljud. Det är lite förvirrande, det innebär att musikern kommer att spela precis det som är skrivet i noterna, men höra andra toner än de han eller hon ser.

Instrumentet som behövs för svit nr 6 i D-dur är i själva verket en annan slags cello: en med fem strängar istället för fyra som är brukligt, vilket återigen förändrar instrumentets klang. Medan det kan ta tid för musikern att vänja sig med den extra strängen möjliggör den nya, annars omöjliga ackordkombinationer i noter och framförande.

Mysteriet med Bachs cellosviter

Med tanke på hur populära dessa sviter är vet vi förvånansvärt lite om cellosviternas ursprung. Bachs originalmanuskrift har gått förlorade. Hans andra hustru Anna Magdalena Bach kopierade emellertid ett stort antal verk av maken, och hennes kopior av såväl fiol- som cellosolon har bevarats. De två manuskriften slogs samman i en volym.

Titelsidan av Anna Magdalena Bachs kopia av cellosviterna. Foto: Public Domain

Bekrivningen är ganska omständig, med ord på fyra språk frikostigt strödda över sidorna, men den ger den nödvändiga informationen om de två uppsättningarna, kompositören och hans kopierande fru.

Utöver detta manuskrift har ytterligare tre handskrivna kopior överlevt från 1700-talet. Man kunde ha hoppats på att dessa kopior skulle avslöja något om sviternas ursprung, men tvärtom – alla fyra överlevande kopior är fulla med fel och, för att göra det ännu mer förvirrande så skiljer de sig väsentligt från varandra. Av denna anledning kan inte någon av dem anses vara en pålitlig kopia av Bachs original.

Dessa märkvärdiga omständigheter är den huvudsakliga orsaken till att ett fantastiskt stort antal publikationer har getts ut om sviterna. Fram tills idag har över 100 musiker (framförallt cellister och musikologer) erbjudit olika lösningar på problemet med avvikelser i toner, rytmer, legaton och andra markeringar mellan de olika handskrivna källorna. Alla dessa publikationer har tillkommit med ärlig musikalitet och avsikten att kasta ljus på obskyra detaljer, men eftersom det råder en sådan brist på tillförlitliga källor, och de tolkas på så många olika sätt, kan de vara en verkligt missledande blandning av forskning och spekulation.

Trots att cellosviterna inte publicerades förrän över 100 år efter sin tillkomst är de nu en integrerad del i cellorepertoaren. Att framföra och spela in sviterna är en milstolpe i de mest välkända cellisternas karriär.

Zoltán Szabó är cellist och musikolog vid University of Sydney i Australien. Denna artikel, som är nedkortad och översatt från engelska, publicerades först i The Conversation.