Ett nytt men välbekant verk: Beethovens symfoni nr 9
Dirigenten Benjamin Zander om sin tolkning och det nya albumet
Dirigenten Benjamin Zander. Foto: Paul Marotta


Benjamin Zanders nya inspelning av Beehovens nionde symfoni är resultatet av ett livslångt studium av Beethovens noter. Men tillbringar du lite tid med Zander kommer du snart att inse både hur pass absorberad han är av musiken och att studierna aldrig handlade om att göra en egen perfekt tolkning, utan om att försöka tyda Beethovens intentioner.

Jag träffade nyligen Zander för att diskutera den nya inspelningen ”Benjamin Zander conducts Beethoven Symphony No.9 ’Choral’”, utgiven på Brattle Media, och idéerna bakom den – särskilt hans tolkning av Beethovens metronomanvisningar.

Behöver världen en ny inspelning av Beethovens nionde symfoni? Zander känner starkt att den gör det. Han har jobbat med symfonin i över 40 år och framfört den många gånger. Han undersöker passionerat Beethovens originalnoter och känner att de för första gången har tagit fram alla de bästa musikologiska poängerna samtidigt i denna nya inspelning.

Inspelningen gjordes av Philharmonia Orchestra, Philadelphia Chorus och solisterna Rebecca Evans, Patricia Bardon, Robert Murray och Derek Welton, och Zander fick enormt mycket repetitionstid, särskilt med tanke på att det är ett verk som orkestern antagligen hade kunnat spela i sömnen. De hade tre repetitioner (den sista med kör och solister) och fem inspelningstillfällen.

Många av orkestermedlemmarna sade att de aldrig tidigare hade studerat verket på djupet, och de körmedlemmar som inte hade sett fram mot inspelningen tyckte att den var en lättnad och gick upprymda därifrån.

Historien bakom

I den nya inspelningar fokuserar Zander bland annat på Beethovens metronomanvisningar. Ända sedan han var liten har Zander fascinerats både av Beethoven och symfoniernas tempi.

1967 dirigerade Zander för första gången Beethovens symfoni nr 5 inför publik i Boston, och det blev en succé tack vare hans inställning till tempi och till musiken. Ingen hade hört Beethoven på det sättet förut, och alla pratade om det. Detta var före de historiska inspelningarna med Beethovens musik. Så på ett sätt har Zander alltid varit en pionjär, och han är stolt över det.

Numera färdas nyheter mycket snabbare, säger han, och nya tolkningar hörs och delas omedelbart, men innan internet fanns gick det långsamt. Han medger att det fanns pionjärer före honom som experimenterade med Beethovens tempi, men ingen av dem hade global påverkan.

Zander tog den nionde symfonin och Boston Philharmonic Orchestra till Carnegie Hall 1992, och kritikern Andrew Porter skrev en lång recension från konserten. Han skrev om Beethoven och metronomen: ”Om herr Zander har rätt har vi lyssnat på vantolkningar av den största kompositörens musik.”

Zander tog med sig idén till BBC och de blev intresserade av hans teorier om Beethovens tempi, men de insisterade på att musiken skulle framföras med tidstypiska instrument. Till slut gavs ett BBC-framförande med Roger Norrington och en tidstypisk ensemble.

Zander blev rasande, men idag är han tacksam eftersom det har tagit honom ytterligare 30 år att absorbera musiken i blodomloppet. Nu när han tar upp noterna hör han musiken i Beethovens tempo. Men att bara spela i Beethovens tempo är inte nog: man måste ha musiken i sitt DNA. Han citerar Debussy om André Messagers dirigering vid premiären för ”Pelléas et Mélisande”: ”Du lyckades med att väcka Pelléas till musikaliskt liv, med en finstämd ömhet, … det är dirigenten som framkallar den inre rytmen i vilken komposition som helst.”

Beethoven och metronomen

Beethoven gillade verkligen den nyligen uppfunna metronomen. Den möjliggjorde än mer detaljerade tempoanvisningar. Hans noters italienska tempoanvisningar är mycket komplexa, i ett försök att få grepp om de fina tempovariationerna.

Men metronomen som Beethoven använde hade sina begränsningar. Hastigheten gick bara ned till 50. Och Beethovens metronomvanvisningar transkriberades inte felfritt, så Zander gick tillbaka till Beethovens konversationsböcker, i vilka Beethovens intentioner klargörs i ett utbyte med brorsonen Karl.

Många av Beethovens metronomanvisningar är okontroversiella, och i den nya inspelningens narration går Zander igenom dem i detalj på samma sätt som de flesta dirigenter följer dem.

Men en del av dem är kontroversiella. Marchen i den sista satsen är ett exempel. Ursprungligen trodde man att den gick i långsamt tempo, men genom att undersöka konversationsboken förstod Zander att tempot som Beethoven tänkt sig var mycket snabbare.

Med det nya tempot i sista satsen måste musikerna, när hela orkestern släpps lös, spela förbluffande snabbt. Vid insplningen lyckades de bara framföra den i rätt tempo en enda gång. Men orkesterledaren Stephanie Gonley föreslog att stråket skulle spela de snabba passagerna på strängen snarare än från den – vilket hade fallit sig naturligt vid ett tidstypiskt framförande – och detta möjliggjorde det snabbare tempot. Zander tar upp det som exempel på hur orkestern verkligen var på hans sida under inspelningen.

Ett av de mest kontroversiella områdena är Scherzots trio, som en åhörare vid första framträdandet kallade ”ovanlig muntert” – något som inte sker i det traditionella, långsammare tempot. Och det snabbare tempot gör enligt Zander att det känns helt rimligt med repetitionen av det motiv som upprepas 27 gånger.

En annan av Zanders nyckelpoänger är att orkestrar sällan spelar Beethovens dynamik exakt. När vi studerade noterna tillsammans pekar Zander upprepade gånger på ställen där pianissimos ignoreras och där fortes spelas fortissimo. Till exempel, orkestern är markerad med fortissimo i början, och solisternas första notering är en annan nyckelanvisning, men de tas sällan tyst nog så att mezzosopranen inte dränks av sopransolisten.

Zander bad solisterna och kören att uttrycka känslan i orden istället för att skrika, eftersom det finns anmärkningsvärt mycket piano anvisat i noterna. En del av dessa detaljer är luriga: den slutliga ensemblen ”var Gott” är fortissimo med diminuendo eftersom passagen som följer är piano, och sedan, i nästa passage, är piccolon tänkt att vara pianissimo.

Den större bilden

Zander säger sig vara lärare i grund och botten. Hans nya inspelning av Beethovens symfoni nr 9 består av två introduktions-cd där han förklarar hur han kommit fram till sina slutsatser om tempo och andra frågor. Syftet är större än det rent akademiska. Han hoppas att allmänheten kommer att lyssna på förklaringarna och få en djupare förståelse av musiken, och han hoppas att han lär människor hur man lyssnar på musiken.

Med det i åtanke ser Zander praktiskt på noterna. Det finns en violapassage i sista satsen som man vanligen inte hör; Zander förklarar denna felkalkylering med att Beethoven var döv. För att kompensera för detta dubblerade han violorna med horn, som gör dem närvarande i den övergripande texturen för första gången, vilket han är mycket nöjd med. Han har även justerat timpani-delarna, eftersom Beethoven begränsades av dåtidens timpani medan den moderna timpanin är mer flexibel.

När man hör resultatet i framförandet, som Zander säger är elektrifierande, kommer man att förstå att Beethoven var i en extrem situation, han levde vid universums rand och pekade på saker som vi bara kan föreställa oss. Det finns passager som uttrycker maximal glädje, men Beethoven befann sig i det djupaste mörker.

Samtidigt som Zander är bekväm med att det finns andra tolkningar och syner på musiken känner han att Beethovens vision är mycket mäktigare när man gör som han säger, och inte bara följer metronomanvisningarna utan alla detaljer i noterna. En av Zanders kommentarer sammanfattar hans attityd: Han är inte en gud, han är en dirigent, ”så låt oss inte vara oförsiktiga med Beethovens musik.”

Du kan höra mer om Benjamin Zanders framförande av Beethovens symfoni nr 9 här:

Detta är en redigerad, förkortad och översatt version av originalartikeln som först publicerades på Planet Hugill. Robert Hugill är en kompositör, föreläsare, journalist och bloggar och klassisk musik. Han driver den klassisk musikbloggen Planet Hugill, skriver för Opera Today och Opera magazines. Han föreläser och har försnack inför operor och klassisk musik i London. Denna artikel publiceras med tillstånd från Planet Hugill.