Mammabloggen: Vi letar guldkorn i sagoböckerna


Jag tror att man berättade mer förr och kanske hade berättandet en större funktion för barnens uppfostran. När jag letar sagor till barnen hittar jag äldre, sedelärande sagor med värme, spänning, humor och viktig lärdom som vi har nytta av även idag.

Finns det barn så ska det ju finnas sagor. För de små kan det vara mest bilderböcker, pek och prat, men också en del berättande och kanske inte nödvändigtvis ordagrant ur en bok. Berättelserna är bra för barnens ordförråd, för det sociala mellan berättare och barn, för att göra sig egna bilder till en berättelse utan bilder och också för det man kan lära sig av berättelsen.

Vi har nyligen fått fart på sagoläsningen här hemma och botaniserar i olika tider och kulturer. Det är en intressant resa och förstås roligt när vi hittar några guldkorn.

– Jag gillar gamla sagor, spännande sagor, lärorika sagor och omoderna sagor. De är bra för att man lär sig av dem och ofta innehåller de knytt och troll och det gillar jag, säger 10-åringen.

Han berättar att den bästa sagan han hört nyligen är den om gumman som ville ha en hustomte. Det var innan jul vi hittade den. Den var mysig och där lärde man sig att man inte ska vara otrevlig mot andra; är man det kan man bli ensam och man kan få det jobbigt.

I en riktigt nött sagosamling tryckt i början på 40-talet hittar vi goda, lärorika berättelser med troll, prinsessor och gamla gummor. Foto: Eva Sagerfors

På sagojakt

Mamma läste mycket för oss när vi var små, innan vi läste själva. Hon har berättat att det gav oss ett bra ordförråd, så det får jag tacka för; jag har alltid gillat böcker, texter och att skriva. Vad hon läste minns jag faktiskt inte.

När vi fick barn ville jag hitta bra sagor. Jag ville ha fina bilder och bra sagor, men jag upptäckte att det inte var så lätt att hitta sådant som höll för mina krav. När det gällde bilder ville jag ha välgjorda, realistiska bilder, inga hemska motiv som ger barnet mardrömmar utan sådant som är vackert att titta på. Det blev Elsa Beskow och några till.

Jag har också letat läsesagor, alltså sådant som knappt är illustrerat alls. Jag gillar den formen, där man får egna bilder till berättelsen, precis sådana som passar en själv. Jag har krav på de här sagorna också. Sagan får gärna vara spännande att följa med i och när man läst hela sagan vill jag att där finns någon poäng, något man kan lära sig av. Sådana sedelärande sagor hittar jag bland de äldre sagorna, men även där får vi leta för att hitta guldkornen.

Uppfostran med värme

De här sagorna är verkligen till hjälp för att uppfostra barn. Det är mycket roligare och lättare att ta till sig en berättelse om några andra personer som man får följa än att jag som mamma säger till dem. De glömmer ju så fort, men en god berättelse sitter kvar i minnet, kanske med ett leende på läpparna. Som förälder kan jag ha hjälp av en god berättelse.

– Kommer ni ihåg den lilla gumman som ville ha en hustomte? Hur var hon och vad hände när hon gjorde så?

Då kan de minnas och få en påminnelse om hur de själva kan göra, utan pekpinne. Det kan till och med vara roligt att tänka på det och inse hur man själv har gjort.

Innan jag började leta efter gamla, goda berättelser så kunde jag ibland berätta något från mitt eget liv. Kanske blev det väldigt tokigt när jag gjorde en dum sak och så lärde jag mig vad som var bättre att göra. Det gillar de att höra om. Jag har också bett min pappa berätta om hur det var när han var barn så att de får höra att det var annorlunda då och att det kan vara något att lära sig av.

Det finns några saker jag tycker kännetecknar en bra sedelärande berättelse. En sak är att jag känner mig nära historien, det känns som att den är skriven med hjärta och inte med en pekpinne; den är inbjudande och vänlig, ja, även om det är elaka troll i den. Den kan vara lustig, spännande, mysig, rörande… Den ska inte vara helt förutsägbar. Man ska också kunna lära sig något av den, och på olika sätt brukar det handla om att gott belönas med gott och ont med ont.

Sådana här berättelser kan jag hitta bland de äldre sagorna. Förr hade man också en annan sagotradition tänker jag mig. Tempot var lugnare och jag tror att det fanns mer tid för berättandet. För mitt inre ser jag också brasan som man satt vid.

Brasan är en bra plats för berättande. Foto: Eva Sagerfors

Visst kan det vara roligt med andra sorters berättelser också, som de som stimulerar fantasin: tänk vad som kan finnas under en helt vanlig buske i ett hörn av trädgården, eller de som är riktigt spännande och man bara vill veta hur det går på slutet. Sådana berättelser är lätta att hitta. Däremot får jag leta efter de sedelärande berättelserna.

Äldre skatter

Hur hittar man dem då? Många av Elsa Beskows sagor är väldigt fina och lärorika tycker jag. Jag kan också hitta guldkorn i folksagor från olika kulturer, men jag anar att det finns en mängd gamla berättelser från olika delar av Sverige som eldsjälar som förstått berättelsernas värde har nedtecknat.

I källaren hos mina föräldrar hittade jag en sådan sammanställning. Jag blev glad bara av att läsa förordet om hur det gått till att dessa historier blev nedtecknade. Jag ser fram emot att läsa hela boken med småländska berättelser, ihopsamlade under 1800-talet. Prosten Carl Fredrik Cavallius som hade ett brinnande intresse för sagor citeras i förordet:

”Sagornas tid är nära förfluten. Skada att jag i min barndom icke kom att tänka på att sådant en gång kunde bli begärligt. Jag har hört många hundrade, men nu minnes jag dem icke mer.” Han förstod verkligen värdet av sagorna och betonade särskilt lärdomarna de kunde ge, moraliskt och psykologiskt. Även om han inte hann skriva ner alla han hört så ska det finnas ett flertal böcker med ursprung i hans sagosamlande.

Jag har inte varit sagoletare så länge, men jag gissar att det finns fler sådana här skatter i landet och jag hoppas att många barn får ta del av dem. Kanske vid en brasa då och då.