Vänsterpartiets guldsits kan bli till sand


Jonas Sjöstedts berättelse är fortsatt enkel: Det är de rika som är problemet. Särskilt de ”superrika”. Det är en berättelse vars gångbarhet skiftar över tid, men som verkar gå rätt bra just nu.

Och om man får tro Vänsterpartiets ledare så är de infekterade kulturella frågor som dominerat den politiska debatten på senare tid något som dessa rika utnyttjar för att kollra bort ”vanligt folk” – dit man får förmoda att han räknar sig själv. Alla är dock inte intresserade av ”högerns skräckbilder”:

– När jag möter väljare runt om i landet så pratar vi om att bygga bort bostadsbristen, om hur otrygga jobb ska bli fasta anställningar och om hur vi skapar ett jämlikt samhälle, sade han under sitt tal inför 1 100 personer i ett mulet och ruggigt Almedalen.

V-ledaren var sedvanligt stridslysten och välförtjänt självsäker under sina framträdanden under Vänsterpartiets dag i Almedalen. Partiet har medvind, men man skulle nästan kunna få intrycket att han hade lite mer än en knapp tiondel av väljarkåren i ryggen med 70 dagar kvar till valet.

Partiets obligatoriska utspel gällde, något otippat, införandet av en gratis idrottsskola för alla 6-12-åringar. Kanske signalerar den att V är rätt nöjda med utvecklingen. Publiken under talet verkade också gilla denna ”murbräcka mot klassamhället” som han kallade förslaget.

De flesta bedömare är nog ense om att V har haft betydande inverkan på S-MP-regeringens politik, och både Jonas Sjöstedt och andra företrädare upprepade under dagen, som ett mantra, att man fått igenom 80 reformer under mandatperioden.

Man torde också vara det parti tillsammans med SD som tjänar mest på Socialdemokraternas nuvarande kris. De dryga tre procent man ökat sedan valet 2014 lär bestå till stor del av vänstersinnade S-väljare, något Sjöstedt alluderade på i sitt tal då han pratade om att en hel del av de nya besökarna på hans möten bar SSU-tröjor.

– Om Vänsterpartiet ska vara det enda partiet för de miljoner svenskar som också kallar sig själva för vänster, så är det en stor förändring av svensk politik, men vi tar gärna på oss den uppgiften.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt under hans tal i Almedalen, 2 juli 2018. Foto: Susanne W Lamm / Epoch Times

Omvänt lär just de återkommande påpekandena om hur mycket V styrt regeringens politik också kunna bidra till att skrämma bort en del högerut.

I och med att partiet växt och skördat framgångar är det kanske naturligt att Sjöstedt talat mindre utopiskt och mer detaljorienterat – det är mer tandvårdsreformer och mindre sex timmars arbetsdag.

Ur det perspektivet kanske idrottsskolan ändå är ett perfekt Almedalsutspel i ett läge där V, liksom SD, tycks kunna komma ganska långt på att spela på motståndarnas misstag, för att använda en tennismetafor.

Sjöstedt är också i den angenäma positionen att han till skillnad från S och Allianspartierna inte behöver väga sina ord på guldvåg. Han behöver inte staka ut någon känslig position som Löfven, vars väljare i ena änden riskerar att gå till SD och andra änden att gå till V.

Eller som han själv uttryckte det:

– Man kan lita på var man har vänstern. Vi bygger inga murar. Vi hotar inte rätten att strejka. Vi säljer inte ut välfärden.

Sjöstedt kan alltså riskfritt tvåla till Stefan Löfven i Sydsvenskan för att ha ”bekräftat SD:s världsbild” och samtidigt i Aftonbladet öppna upp för att budgetförhandla med en mittenregering med S, C och L.

Och han kunde obekymrat attackera både Löfven och Åkesson nästan lika hårt i sitt tal; han vet att han aldrig kommer sitta i regering med någon av dem, men samtidigt att ett försvagat S inte kommer komma någonstans utan att förhandla med V. Han kunde till och med rikta en indirekt känga mot det stukade MP genom att förklara att V är ”Sveriges bästa Miljöparti”.

Ändå riskerar han att hamna helt i opposition efter nästa val om det blir en högerregering. I ett sånt läge lär V få obefintligt inflytande i nästa mandatperiod, även om partiet gör det historiskt framgångsrika val som det i nuläget ser ut att göra.

Den vilda tjuren galopperar ut på gatan från rodeon – se när cowboyen griper in

Slav under kommunismen