Enligt antikens tänkesätt får våra handlingar konsekvenser. Hela världen kommer till uttryck genom orsak och verkan. Ibland visar sig dock handlingar som vi tror är goda, eller åtminstone harmlösa, vara varken eller. Detta väcker en svår fråga: Är det bättre att göra så lite som möjligt för att undvika att göra fel, eller bör vi stå fast och agera i enlighet med vår övertygelse, oavsett konsekvenser, så länge själva övertygelsen ses som bra?
Laocoon hade en liknande fråga att svara på. Det finns två versioner av hans historia. Den första lyder så här: Den trojanska prästen Laocoon försöker varna trojanerna för att ta emot den trojanska hästen i gåva från grekerna.
Som du vet, under trojanska kriget skickade grekerna en enorm trähäst som gåva till trojanerna. Gåvan är förstås en fint; grekerna vill lura trojanerna att ta in hästen innanför stadsmuren med de grekiska soldaterna tålmodigt väntandes i hästens mage, beredda att attackera.
Vergilius beskriver händelsen i Aeneiden:
"Otålig, främst i en talrik hop kommer då ifrån borgens
höjd Laocoon springande ner; han ropar på avstånd:
'Arma landsmän, galningar, säg, vad är detta för dårskap?
Tror ni att fienden rest? Och tror ni sveklösa gåvor
nånsin kom från en grek? Ni känner illa Odyssevs!
Antingen döljer sig där achaier innanför träet,
eller är det ett torn de byggt för att övervinna
Murarna, speja i husen in, och ta oss från ovan,
eller gömmer annat försåt. Jag varnar er, teukrer.
Vad det än är, blir jag rädd när danser kommer med skänker.'"
(Ingvar Björkesons översättning)
Som belöning för lojaliteten till sitt eget folk straffas Laocoon av gudarna för att han försökte förhindra härjningen av Troja. Gudinnan Atena skakar marken runt hans fötter och gör honom blind, och Poseidon skickar havets ormar för att strypa Laocoon och hans söner.
Många konstnärer har försökt skildra Laocoons lidande. Vergilius beskriver det så här i Aeneiden:
"Knutarna söker han slita isär med händerna fåfängt
medan han bindlar begjuts av det svarta, giftiga ettret;
fasansfulla är ropen han högt mot stjärnorna sänder,
Sådana bölande uppger en tjur som sårad vill rymma
altaret, skakande av en felriktad yxa från nacken."
Men det är "Laocoon och hans söner" som verkligen avbildar Laocoons smärta och lidande – för evigt fångad i en sten. Skulpturen föreställer Laocoon som vrider sig i smärta. Han vrider och vänder sig, han sträcker sig mot skyarna och försöker förgäves ge ifrån sig ett skrik. Ormarna slingrar sig in och ut från Laocoon och hans söner, biter dem och håller kvar dem på jorden varifrån lidandet kom.
Denna skulptur upptäcktes 1506 och tros vara den pjäs som Plinius den äldre beskriver som grekernas standard för skulptur.
Neoklassicism och romantik
Upptäckten av skulpturen satte igång debatten kring vad grekerna såg som vackert.
Vilket var grekernas estetiska ideal? Särskilt två författare på 1700-talet, Johann Winckelmann och Gotthold Ephraim Lessing, reagerade på denna skulptur. Tillsammans ger de oss insikten om den skiljelinje som senare kom att omvandlas till neoklassicism och romantik.
Kortfattat trodde Winckelmann att grekernas estetiska ideal var en stoisk sanning som avbildades med idealisk skönhet, en lågmäld enkelhet som kan röra våra själar. Winkelmanns idéer går hand i hand med neoklassicismens vackra, stoiska bilder som strävar efter en sanning som bara kan förmedlas genom konst. Winckelmann skriver i "History of the Art of Antiquity":
"Expression is an imitation of the active of suffering states of our minds and our bodies and of passions as well as deeds … Stillness is the state most proper to beauty, as it is to the sea, and experience shows that the most beautiful things are of a still and well-mannered nature … Laocoön is a being in the greatest pain, fashioned in the likeness of a man seeking to gather the conscious strength of his mind and spirit against it … Beneath the brow, the battle between pain and resistance, as if concentrated in this one place, is composed with great wisdom … Thus, where the greatest pain is expressed, the greatest beauty is also to be found."
(svensk översättning saknas)
För Winckelmann uppstår skönhet i förmågan att imitera försöken att tysta ned sinnet under lidande, att stoiskt använda sinnet för att komma över smärtans orsak. Winckelmann ser inte bara smärta i Laocoons ansikte utan även visdom.
Lessing anser emellertid att poesi, som han beskriver som tidens narration, är konstens viktigaste element. I sin text Laocoön skriver Lessing:
Det är "uppenbart att man inte kan vara för noggrann med att välja detta enda ögonblick och denna enda synpunkt när det gäller deras verkan. Ty endast det är verkningsfullt som ger inbillningskraften fritt spelrum. Ju mer vi ser, desto mer måste vi tro oss se."
(Sven-Olof Wallensteins översättning)
För Winckelmann är imitation och representation av en stoisk och skön sanning konstens höjdpunkt. För Lessing är imitation och representation viktigt, men det är än viktigare med den spänning och stimulans som kommer från fantasin. Winckelmann ser på Laocoons intellektuella innehåll medan Lessing är mer intresserad av det känslomässiga innehållet. Lessings idéer är mer lika romantikens där poesi, smärta och livets kamp är konstens höjdpunkt.
"Laocoon och hans söner" införlivar båda estetikerna: Den har såväl vacker form som smärtfyllt innehåll. Vackra former är oftast det mest givande sättet att uttrycka komplicerade sanningar, och komplicerade sanningar har ofta att göra med mänskligt lidande. "Laocoon och hans söner" kommunicerar en djupare sanning som kan kommuniceras väl genom konst.
Konsekvenserna av våra handlingar
Våra handlingar får konsekvenser oavsett vad vi tror är rätt och fel. Laocoon vill rädda Troja. Han hoppas kunna övertyga sitt folk att inte ta emot den så kallade gåvan.
Men hans agerande leder inte bara till hans egen undergång, det hjälper även fienden eftersom Trojas invånare ser hans död som en bekräftelse på att den trojanska hästen är helig. Hans agerande får motsatt effekt med vad han avsåg.
I den andra versionen av historien är det Laocoons förnekande av det gudomliga och överdriven fysisk njutning som orsakar hans undergång. I båda fallen är det inte bara han själv som förstörs utan även hans familj.
Denna skulptur väcker frågan: Hur svarar vi på vårt eget lidande? Våra försök att förhindra lidande – förebygger eller förvärrar de situationen?
Är fysisk njutning en form av frihet och fritt uttryck eller skadar det oss själva och andra? Vilka konsekvenser får propagerandet för njutning och offermentalitet för våra familjer, våra barn?
Förhoppningsvis kan vi undvika Laocoons och hans söners öde om vi står ut med lidande, lägger band på oss själva och tänker på vilka effekter våra handlingar kan ha för oss själva och andra, bortom våra egna föreställningar om rätt och fel.
Konst har en oerhörd förmåga att belysa det vi inte kan se, så att vi kan fråga oss: "Vad betyder det här för mig och för andra som ser det?" "Hur har det influerat det förgångna och hur kan det influera framtiden?" "Vad säger det om människan?" Detta är några av de frågor jag kommer att undersöka i artikelserien: "Vad traditionell konst har att erbjuda".
Eric Bess är en representativ konstnär som för närvarande doktorerar vid Institute for Doctoral Studies in the Visual Arts (IDSVA) i Maine, USA.
Åsikterna som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
