Hällristningar ger en inblick i ett bildskapande som skedde för 3 000 år sedan. Även om detta kulturarv är inristat i sten är det inte oförstörbart. Med detta i åtanke startade Aina Barnevik en stiftelse som dokumenterar Bohusläns ristningar.

Varje år delar Riksantikvarieämbetet ut en förtjänstmedalj till någon som gjort stora insatser inom kulturmiljövård. Medaljen delas ut under Riksantikvarieämbetets höstmöte. I år föll äran på Aina Barnevik som instiftat organisationen Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar.

Barneviks intresse för hällristningar började när hon köpte ett sommarställe i Tanum. Hon passerade då ofta det hällristningsområde som i dag räknas som en del av vårt gemensamma världsarv.

Världsarvsområdet i Tanum består av runt 600 hällar. Vad som är speciellt med just detta område är variationsrikedomen. Man har funnit ett 20-tal olika typer av figurer som på olika sätt beskriver bronsåldersmänniskornas liv, trosföreställningar och riter.

Det var dock under en så kallad nattlysning som Barneviks intresse började på allvar:

– Det som gjorde att jag på riktigt föll för hällristningar var en nattlysning. Jag och barnen åkte ut en sen kväll och det var helt otroligt. Hur bilderna klev upp ur berget och kom emot en när de syntes i lampornas släpljus. Det är någonting jag uppmuntrar alla att uppleva. När de gjordes för cirka tretusen år sedan tror man att de hade eldar som flammade framför hällarna vilket gav liv till ristningarna. Annars vet vi ju inte så mycket om varför de gjordes, säger Barnevik.

Efter denna upplevelse träffade Barnevik Lasse Bengtsson som under många år var anställd vid Vitlycke museum men som tyvärr inte längre är i livet. Bengtsson delade med sig av en oro över att man inte skulle ha tid att dokumentera alla hällristningar innan de försvunnit. Vittringen av hällarna, sura regn och miljöföroreningar gör att den kulturskatt vi i dag kan bevittna en dag kommer att vara borta.

I början på 1990-talet startades således en diskussion om vad man kan göra för att dokumentera hällristningarna i Bohuslän.

Detta ledde till att organisationen Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar instiftades 1995. I styrelsen ingick förutom Barnevik, och Bengtsson som blev ordförande, professor Jarl Nordbladh från Göteborgs universitet.

Fram till i dag har organisationen dokumenterat motiven på fler än 2 500 hällar. Varje dokumentation är en lång process. Vid sökandet efter nya hällristningarna börjar man med att titta på det som är bekant. Det finns hällristningar som man har funnit men inte dokumenterat. Dessa redan kända ristningar är en bra utgångspunkt när man ska börja undersöka ett nytt område. Man undersöker sedan kartor och terräng för att se var det kan finnas nya ristningar.

När en ny hällristning har upptäckts börjar en process att rengöra ytan och dokumentera ristningen. När ytan är rengjord fotograferas den. För att man ska få bra foton sker fotograferingen genom nattlysning, när solen står lågt, eller efter regn.

Sedan sker ett så kallat frottage. Man tejpar då fast ett papper över hällen och gnuggar med karbonpapper för att göra ett avtryck i verklig storlek. Detta avtryck är ett bra hjälpmedel för att tolka hällristningen. I tolkningen tar man reda på vad som är ristat av människor och vad som är naturligt slitage på stenen.

När man gjort tolkningen målas hällristningen med en vit färg baserad på krita som försvinner när det kommer regn. Genomskinlig plast läggs över och en noggrann avmålning görs. Förr målade man ofta i hällristningarna med en röd färg så att kulturminnet skulle vara lätt att hitta, men nu för tiden återställer man platsen till sitt ursprungliga skick.

– Man lägger alltså tillbaka jord och mossa igen, men innan dess tar man foton och mäter och beskriver figurerna. De anger utmärkande detaljer i området så att det går att hitta tillbaka. Sedan passar de på att bjuda in lokalbefolkningen så att de som är intresserade får vara med, och det brukar komma många, säger Barnevik.

Det är inte så underligt att Barnevik tilldelas medalj för sina gärningar. Bara i år har organisationen dokumenterat ett hundratal hällristningsytor varav ett fyrtiotal är nyfynd. De som utför arbetet är fältarkeologerna Tommy Andersson och Andreas Toreld, två eldsjälar som inom några år kan avsluta arbetet som påbörjades för snart 30 år sedan.

– Detta är deras stora intresse. De är väldigt måna om att vi ska föra det här arbetet i hamn. Detta kommer förmodligen aldrig att göras igen så det de inte gör nu kommer aldrig att bli gjort, säger Barnevik.

I Riksantikvarieämbetets motivering till valet av medaljör fokuserar de på Barneviks bidrag till att merparten av Bohusläns hällristningar blivit dokumenterade. Men också på sättet som de offentliggjorts på. På sin webbplats har organisationen tillgängliggjort såväl rapporter som kalkeringar och fotografier.

Organisationens fokus ligger på just dokumentationen. Hur lång tid det tar för hällristningarna att vittra bort vet man inte. Men om dokumentationen kan bevaras för de generationer som inte längre kan uppleva dem fysiskt så finns fortfarande möjligheten att forska på eller fundera kring deras syfte och vad de betyder.

Att tilldelas en medalj var inget som Barnevik hade förväntat sig. Hennes arbete grundar sig i ett starkt intresse för historia och hällristningar vilket märks på hennes känslor inför priset.

– Det känns hedrande och mycket överraskande. Jag hade inte en tanke på något sådant. Jag ser det som värdefullt för vår verksamhet att den uppmärksammas och att den ses som någonting viktigt. Hällristningarna är något speciellt. Det är ett kulturarv som vi måste vara rädda om och bevara så gott det går, säger Barnevik.

Kontakta journalisten: [email protected]