Krönika: Konsten måste vara vacker

Självporträtt (1895) av Helene Schjerfbeck. Skiljelinjen mellan det storslagna upphöjda och fula poänglösa går mellan en Schjerfbeck och en rostig plåtkossa på trottoaren i Malmö, menar krönikören. Foto: Public domain


En hög metallskrot mitt på trottoaren i Malmö? Bussen hade stannat för rött och jag vred mig om i sätet. Herregud, tänkte jag, kan ingen dra bort det? Så såg jag metallplåtarna med nya ögon: en rostig plåtko framtippad på knä med mulen tungt hängande ovanför marken. Jaha, konst.

Men vad uttryckte den rostiga plåtkossan? Hjälplöshet. Undergång. Trötthet och död. Vacker var den inte, och jag förstod att det var konstnärens avsikt. Den väckte också något elakt inom mig, snäll som jag är. Den var så ynklig och löjeväckande så jag fick lust att sätta foten i den rostiga sidan och tippa hela plåtschabraket ner i asfalten. Men det här arma plåtdjuret, funderade jag olyckligt medan regnet rann ner längs bussfönstret, det var vi. Det var så vi såg på vårt land. Konsten är kulturens självbild.

Det var ju den där gamla frågan om konstens roll. Somliga sade att konsten ska spegla samhället, och om samhället är dödsdömt ska konsten också vara det. Andra sade att konstens roll är att visa på något annat, peka uppåt. Att ge hopp, kanske tröst, och vara vacker.

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare
Vill du också läsa politiskt oberoende (på riktigt) ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter?
Tidsbegränsat introduktionserbjudande, endast 1 krona första månaden utan att binda dig! Bara 199 kronor i månaden därefter. Säg upp när du vill!