Vi har rest åttahundra år bakåt i tiden och befinner oss någonstans i det sedan länge kristnade Mellaneuropa. Det är söndag och gudstjänst i den lilla kyrka vi befinner oss i. Gudstjänsten genomsyras av sång, men det är inte församlingen som sjunger, det gör kören framme i koret.

Koristerna sjunger ett enstämmigt kyrie, ”Herre, förbarma dig. Kriste, förbarma dig. Herre, förbarma dig.” Detta kyrie är upphöjt skönt, bestående av långa böljande fraser som snarare sammanbinds än avskiljs av lugna, tydliga andningspauser. Det är lika så gott att inga instrument ackompanjerar sången. Hur skulle de ha kunnat följa med i denna heliga melodi vars tempo så mjukt rör sig fram och tillbaka för var fras? Hur skulle de ha kunnat följa dessa vibrerande pauser som inte varar ett visst antal taktslag, utan har längden av en tanke av tacksamhet?