Del 47. (Första del i serien här)

Varje dag inträffar tiotusentals händelser av nyhetsvärde världen över. Men vilka som får uppmärksamhet, och vilka som förbigås med tystnad, är nästan helt ett resultat av vad medierna väljer att bevaka. Rena falska nyheter är relativt ovanligt jämfört med hur mycket världsbilden styrs genom andra, mer subtila metoder.

Man kan skönja tre kategorier i den selektiva bevakningen. Den första är att händelser väljs ut enbart eller primärt för att de gör det lättare för läsarna att acceptera vänsterns ideologiska ståndpunkter. Den andra är att man inte rapporterar heltäckande om kontexten kring en händelse, utan bara de aspekter som stödjer vänsterns ståndpunkt. Den tredje är att medierna ger mer utrymme åt de röster som backar upp vänsterns världsbild, medan andra organisationer eller personer hamnar i skymundan.

I den vetenskapliga artikeln ”A Measure of Media Bias” från 2005 skrev Tim Groseclose och Jeffrey Milyo: ”För varje direkt felaktighet... tror vi att det finns hundratals, kanske tusentals fall där journalisterna väljer fakta eller historier som man kan anta att bara ena sidan av det politiska spektrat nämner.”

Agenda- och bildsättning

På 60-talet framförde medieforskare teorin att medias funktion är att avgöra vilka ämnen som bör diskuteras. Denna teori kom att bli väldigt inflytelserik. Statsvetaren Bernard Cohen sammanfattade det hela väl: Pressen ”kanske oftast inte är framgångsrik när det gäller att tala om för folk vad de ska tycka, men den är förbluffande framgångsrik när det gäller att tala om för läsarna vad de ska tänka på.” Med andra ord, pressen kan avgöra vilka händelser som är viktiga genom antalet inslag, artiklar och uppföljningar som man gör utifrån en händelse.

Medan en händelse får mycket uppmärksamhet kan en annan som är lika viktig – eller viktigare – ges väldigt lite uppmärksamhet eller ingen alls. Frågan om transpersoners rättigheter rör en oerhört liten del av befolkningen, men har blivit ett hett debattämne i USA. Det är ett bra exempel på hur medierna framgångsrikt sätter agendan.

Det finns gott om frågor som helt enkelt är för stora för att ignorera. Då kan medierna rama in dem på ett visst sätt för att styra berättelsen. Den sexuella frigörelsen och den växande statliga välfärden under 60- talet ledde till familjeupplösning, ökad fattigdom och ökad brottslighet i USA. Men genom att Hollywood exempelvis skapar historier om starka ensamstående mödrar drar man bort uppmärksamheten från de bakomliggande samhällsfrågorna. Samtidigt skyller man somliga minoriteters sociala och ekonomiska problem på ”strukturell rasism”. De här narrativen från media och politiska krafter kompletterar varandra.

Ett annat exempel är när man har historien om en händelse klar innan man tagit reda på alla fakta. Om man rapporterar objektivt samlar man fakta och sammanfattar dem för att skapa en historia. Men om reportrar och redaktörer har bestämda uppfattningar om ett visst ämne kan de tänja på fakta eller bara ta med det som stödjer deras egen uppfattning.

Politisk korrekthet och språkmanipulation

Dagens medier genomsyras av politisk korrekthet. Det kan finnas uttalat i skrivregler, eller som tysta överenskommelser, men många medier har olika riktlinjer för vad man ska och inte ska rapportera om, och hur man rapporterar om vissa saker. I många europeiska länder vågar stora medier inte rapportera öppet om frågor som rör brottslighet och invandring, trots att det har blivit en allvarlig samhälls- och säkerhetsfråga. Även i USA utövar medierna självcensur och utelämnar gärningsmäns immigrationsstatus. 

Medierna i västländer har tillsammans med olika politiska krafter skapat ett omfattande politiskt korrekt språk.

Medierna i västländer har tillsammans med olika politiska krafter skapat ett omfattande politiskt korrekt språk. Det används så mycket i media att det har blivit djupt rotat i allmänhetens medvetande och påverkar dess tänkande.

Liberala medier måste också rapportera om vad konservativa experter eller tankesmedjor säger för att upprätthålla bilden av att man rapporterar balanserat. Men ofta sätter man tydliga etiketter som ”konservativ” eller ”höger” när man citerar dessa källor, vilket är ett subtilt sätt att antyda att de är partiska eller mindre trovärdiga. När man däremot citerar liberala experter eller tankesmedjor kallas de bara ”experter” eller ”forskare” utan någon tillhörande etikett, vilket ger en bild av att de är neutrala, opartiska, objektiva och trovärdiga.

När medierna med hjälp av de ovan nämnda teknikerna har bekräftat en viss vänsteråsikt kan man se hur den manifesterar sig i alla delar av samhället. Till exempel kunde New York Times 2008 konstatera att ”Under den här valkampanjen kan teaterbesökarna i New York se ett dussintal öppet politiska pjäser om Irak, korruption i Washington, feminism och invandring; däremot kan de inte se några pjäser med ett konservativt perspektiv”.

Mediernas politiska färg har också så klart betydelse för den demokratiska processen. Liberala kandidater får positiv rapportering, medan kandidater som företräder traditionella värderingar kritiseras. Den här rapporteringen och åtföljande analyser av olika ”experter” påverkar kraftigt hur befolkningen röstar, enligt viss forskning. Ovan nämnde Tim Groseclose kunde konstatera att över 90 procent av reportrarna verksamma i Washington röstade på Demokraterna. Groseclose gjorde en beräkning som gav vid handen att Demokraternas kandidat får så pass mycket hjälp av medierna att det motsvarar mellan åtta och tio procentenheter i ett genomsnittligt val. Om det stämmer skulle exempelvis John McCain vunnit över Barack Obama i presidentvalet 2008 om det inte var för mediernas hjälp till Obama.

Media – ett slagfält i ett totalt krig

Den kommunistiska kampfilosofin skyr inga medel och har ingen undre moralisk gräns när det gäller att uppnå sina politiska mål. I den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 motsatte sig kandidaten och sedermera presidenten Donald Trump den politiska korrektheten och ställde sig bakom att vrida USA bort från den extrema vänsterinriktningen till förmån för traditionella värderingar, lagstyre, skattesänkningar för att vitalisera ekonomin och så vidare. Hans frispråkighet skapade panik i det liberala lägret, som använde de stora medierna som vapen i ett totalt frontalangrepp på Trump.

Under kampanjen använde de vänstervridna medierna olika metoder för att demonisera Trump och frysa ut hans supportrar, som dömdes ut som rasister, sexister och främlingsfientliga, outbildade vita män. Med andra ord försökte media påverka resultatet i valet genom att manipulera den allmänna opinionen. Nästan 95 procent av medierna förutspådde att Trump definitivt skulle förlora valet. Mot alla förutsägelser vann Trump.

Det normala i USA, liksom de flesta utvecklade demokratier, är att oavsett hur hård retoriken varit under valkampanjen så återgår saker och ting till det normala för de olika partierna och grupperna efter valet. Framför allt förväntar man sig att medierna rapporterar sanningsenligt och någorlunda rättvist, och att man sätter landets intressen först. Men efter presidentvalskampanjen i USA 2016 har medierna stannat kvar i den extremt uppdrivna retoriken, och till och med kommit att skada sin trovärdighet och sitt anseende.

De flesta medier ignorerade totalt Trumpadministrationens framgångar, där börsen slog rekord, USA gjorde flera diplomatiska framsteg, terroristgruppen IS besegrades militärt och arbetslösheten föll till de lägsta siffrorna på nästan två årtionden.

Enligt en studie från Media Research Center upptog inslag om Trump en tredjedel av all sändningstid på kvällsnyheterna, och 2017 var hela 90 procent av rapporteringen om Trump negativ.

2018 hade den siffran ökat till 91 procent. Rapporten konstaterade: ”Utan tvekan har ingen tidigare amerikansk president utsatts för en sådan fientlig rapportering under en så lång period som Trump har.”

Man producerade också en uppsjö falska nyheter för att angripa Trump. Redan i december 2017 fick ett av de stora amerikanska tv-bolagen stänga av två erfarna journalister utan lön i fyra veckor och korrigera deras texter efter att de fabricerade rapporter om att Trump beordrat en rådgivare att ta kontakt med Ryssland. Till sist fick de två reportrarna lämna tv-bolaget. Detta team hade tidigare vunnit fyra Peabody Awards och 17 Emmys, men de förstörde alltså sitt rykte genom att skapa och sprida falska nyheter.

2016 visade en Gallup-undersökning att amerikanernas förtroende för medierna hade sjunkit till en bottennivå.

I juni 2018 fick en bild på en gråtande honduransk liten flicka stor spridning, och det hävdades att den amerikanska gränspolisen separerat henne från sin mamma under de skärpta åtgärderna för att kontrollera den omfattande illegala invandringen över USA:s södra gräns. Den klassiska tidskriften Time gjorde ett omslag med bilden på flickan och en bild på Trump med texten ”Välkommen till USA”. Flickans pappa sade dock senare till medier att hon inte hade separerats från sin mor av gränspolisen.

Det här förändrade amerikanernas syn på medierna. Enligt en undersökning från Monmouth University i april 2018 ökade antalet amerikaner som ansåg att de stora medierna åtminstone emellanåt rapporterar falska nyheter från 63 till 77 procent på ett år. 2016 visade en Gallupundersökning att amerikanernas förtroende för medierna hade sjunkit till en bottennivå, där bara 32 procent sade sig ha stort eller ganska stort förtroende för medierna, vilket var ett ras med 8 procentenheter mot året innan. En ägare till ett stort medieföretag kallade falska nyheter för ”vår tids cancer”.

Ungefär hälften av den amerikanska väljarkåren tycktes stötta Trump, men medierna var nästan ensidigt emot honom. Många medier har gått ännu längre i sin radikala och polariserande retorik, vilket bara ökat sprickorna i det amerikanska samhället. Allteftersom man ignorerat den grundläggande medieetiken, trots skadan på den egna trovärdigheten, har den här taktiken – att i praktiken förgöra sig själv för att sänka sin motståndare – blivit accepterad. Det här har skapat ett extremt farligt och kaotiskt klimat i USA.

 

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.