Den postreligiösa världsbilden i väst har gjort människor lamslagna av existentiella farhågor. Utan andlig tillflyktsort väljer många att vända sig till massrörelser för att känna sig kopplade till en större mening.

Denna dynamik är ingenting nytt. Hannah Arendt, som bevittnade nazismens framväxt i Tyskland på 1930-talet, och som hade studerat den sovjetiska kollektivismen, gjorde följande analys i sitt klassiska verk Totalitarismens ursprung från 1951: ”Social splittring och extrem individualisering föregick massrörelserna, som hade mycket svårare att locka de traditionella partiernas sociala, icke-individualistiska medlemmar än alla fullständigt oorganiserade människor, de typiska ’utanförstående’ som av individualistiska skäl alltid hade vägrat att erkänna sociala band och förpliktelser.” 

Emellertid kan anarkiska sociala förhållanden och extrem individualism lätt slå över i homogen uniformitet, och i det moderna samhället förefaller en liknande social atomisering som beskrevs på Hannah Arendts tid ha framträtt i ny skepnad. 

Företeelser som smarta telefoner och sociala medier erbjuder en ändlös ström av meningslösa nöjen, och i dag är vi så uppkopplade mot teknologier att vi har kopplats bort från vårt varande. Under slöjan av pseudoidentiteter är nättroll benägna att släppa alla hämningar, och i ett sådant tillstånd av osynlighet, säga och göra sådant som de i normala fall inte skulle förmå sig till, likt de anonyma ansiktena i massorna i Nazityskland på 1930-talet eller i Kina under kulturrevolutionen. 

Den utvalda gruppen beskriver ett visst, oönskat samhällssegment som källan till sin ängslan. Vi och de.

För individer som aldrig klarar av att uppnå ett tillstånd bortom det konventionella och som tampas med vikten av frihet och personligt ansvar, erbjuder massrörelsen en undflykt från sig själva. En möjlighet att träda in i extasen av att bli en partikel i den kollektiva superindividen, vilken replikerar och sprider den ideologiska logiken på mikronivån. I Totalitarismens psykologi från 2022 skriver Mattias Desmet: ”Om alla följer samma regler resulterar det i strängt regelbundna mönster som uppkommer i samhället. Likt stålflisor i ett elektromagnetiskt fält ordnar sig individerna i ett perfekt mönster under inverkan av dessa krafter.”

Tids nog fördriver den reduktionistiska världsbilden all dynamisk variation och oförutsägbarhet hos människor och exkluderar alla nyanserade tolkningar av verkligheten. I praktiken spelar det inte någon roll om massrörelsen organiseras efter nazismens eller bolsjevismens mönster. Vare sig i namnet av klasser eller raser; vare sig massorna drivs av dialektisk materialism eller social darwinism, är slutresultatet alltjämt detsamma: Den utvalda gruppen beskriver ett visst, oönskat samhällssegment som källan till sin ängslan. Vi och de.  

Massrörelsens ledare är inget mer än en funktionär, en inkarnation av kollektivets underliggande ängslan över bördan av att ha för mycket frihet. Han är lika mycket en slav under pöbelns vilja som de under honom och mer än en politiker är han en falsk profet, som uttyder historiens skeden i enlighet med de deterministiska lagarna – vare sig det gäller social darwinism eller dialektisk materialism.   

Såväl Lenin, Stalin och Hitler som Mao, vilka bedömde moraliska frågor utifrån rena utilitaristiska beräkningar, betraktade sig som rättrogna uttolkare av den socialistiska världsåskådningen. Individens rätt ersattes av en föreställning om kollektivet och samhällets bästa, vilket i praktiken endast innebar en än mer människofientlig filosofi. Som Carl G Jung sade: ”’Samhället’ är ingenting mer än en term, ett koncept för att beteckna symbiosen hos en grupp människor. Ett koncept är inte en bärare av liv.” Som social enhet blir individen enbart en abstrakt siffra i en byrå av statistik.

Alla förefintliga lagar eller konstitutioner utgör hinder för massrörelsens totalitära aspirationer, så därför föredrar ledaren att härska genom dekret och godtyckliga anklagelser. För att realisera historiens förutbestämda slutmål – vare sig det är proletariatets diktatur, den ariska rasens fullbordande eller freden under islam – kan lögner tillgripas och all mänsklig anständighet förbigås. Även om den totalitäre ledaren inledningsvis var trogen idealet, så stod han i slutändan likt en simpel lögnare utan skam. Och från den stora lögnen sipprade smålögnerna ner, tills de bildade ett mörkt nät av hyckleri och falskhet. 

En cirkulär kausalitet uppstår mellan massrörelsens ledare och massan, vilkas glödande entusiasm eggar i gång dem alla och skapar en infernalisk rundgång. Intensiteten av hypnosen blockerar alla avvikande, förnuftiga röster och anhängarna av den korrupta ideologin börjar hata dem som försöker tränga igenom den kollektiva villfarelsen. Utan intellektuellt motstånd tillåts masspsykosen eskalera och urarta utan gräns, tills dess att själva verkligheten underställs den pseudovetenskapliga fiktionen. 

Aldrig faller det massorna in att de dåliga fenomen som därvid uppstår härstammar från försöket att genom toppstyre och förtryck påtvinga hela samhället en förvrängd ideologisk modell. 

En cirkulär kausalitet uppstår mellan massrörelsens ledare och massan, vilkas glödande entusiasm eggar i gång dem alla.

Den kliniske psykologen Mattias Desmet skrev: ”Det skapar en sorts ond cirkel: för att minska orolighet och frustration i sociala ytor införs mer regler, protokoll och procedurer. Dessa regler leder följaktligen till mer obehag och frustration. Vi bemöter detta med mer regler. Och varje gång den reglerande strukturen vrids åt lite hårdare, erhåller människan allt mindre syre.” Rättigheter kringskärs i trygghetens namn, men genom att man omdirigerar massornas fokus mot något föremål för ängslan och får dem att kämpa sinsemellan, uppstår en kollektiv blindhet för det som pågår runt omkring.  

När hela befolkningen har blivit som en fårskock förvandlas herden till en varg, och de gröna ängar som hade utlovats omvandlas till en steril, livlös öken, vilken sträcker sig så långt ögat kan nå. Som Nobelprisvinnaren Aleksandr Solzjenitsyn skrev: ”Lögnen har, i själva verket, lett oss så långt ifrån ett normalt samhälle att du inte kan orientera dig längre; i dess tjocka grå dimma kan inte ens en pelare synas.” Utan verktyg eller parametrar för att skilja sann från falsk information, och utan ett fungerande system av värden, återstår till slut endast en menlös boskapsmentalitet.    

En känsla av alienering – att inte höra hemma – och desillusion är ett tecken på uppvaknande. När inre kunskap och en rad anomala yttre erfarenheter avslöjar en sida av verkligheten som andra är omedvetna om, fylls en individ av tvivel över den illusoriska världsbild som pådyvlats honom sedan födseln, och han börjar ställa frågor som andra aldrig tänkt på. Men när han väl pekar ut felen och bristerna i systemet kan massorna inte inse det, och likt fångarna i Platons grotta bemöter de den nya informationen med hostilitet.     

Solzjenitsyn skrev: ”Det enkla steget hos den modiga individen är att inte delta i lögnen.” Emellertid, i lögnens allomfattande välde tolkas tids nog sanning som heresi, och det mildaste uttrycket av mänsklig autenticitet blir snart ett bländande strålkastarljus som skingrar trolöshetens svarta moln och injagar rädsla i de ondsinta. I likhet med hur den totalitäre ledaren är en inkarnation av kollektivets skugga, som alstras och hålls vid liv av folkets egna synder, så är den vakne individen en inkarnation av samhällets förlorade samvete. 

De som har ställt sig till lögnens förfogande inleder därvid en process av diskreditering och avhumanisering, och om den oskyldigt anklagade slutar göra sin röst hörd bekräftar han enbart det falska stigmat. Därför är det oumbärligt att hederliga människor förklarar sanningen när lögnerna börjar slå rot, och inte ger vika en tum eller ber om ursäkt, ens om de möter ont motstånd.      

Det största hotet mot civilisationen utgörs inte av fåtalets ilska eller anarki, utan flertalets apati. Som den brittiske författaren Colin Wilson skrev: ”Tristess, passivitet, stagnering: dessa markerar början till mental ohälsa, vilken sprider ut sig likt slagget på en stillastående damm.” Det är valen vi gör, eller oftare valen vi underlåter att göra, som definierar oss, eller som passivt tillåter att samhället hamnar i greppet av skeva massideologier. Människan är inte ödesbestämd att upprepa historien och 1900-talets mest destruktiva idéer behöver inte nödvändigtvis återuppträda i ny tappning – men, som psykoanalytikern Sigmund Freud sade: ”Underskatta aldrig människans behov att lyda.”   

Kontakta journalisten: [email protected]