Krönika: Illuminatorden, Mozart och upplysningen

Revolutionens tidevarv: Upplysningens revolutionärer

Wolfgang Amadeus Mozarts opera Die Zauberflöte (Trollflöjten) hade premiär den 30 september 1791 i Venedig. Dramat genomsyrades av illuministiska symboler, och blev Mozarts sista sångspel. Foto: Karl Friedrich Schinkel


Populär fiktion kan förvanska fakta. Detta är inte minst fallet när det kommer till illuminaterna, där spekulationer på nätet de senaste åren har gjort det svårt att utröna sanningen. Vad vet vi egentligen om detta mytomspunna, ockulta sällskap?


Den historiska Illuminatorden grundades den första maj 1776 av Adam Weishaupt, professor i juridik vid Ingolstadts universitet i Bayern. Det hemliga sällskapet var inspirerat av zoroastrismen och upplysningens gnosticism, och i likhet med pythagoréerna i antiken lade man vikt vid helig geometri och ockult gematri (talmystik). Den vägledande tanken var att förnuftet, väglett av magiska tecken och symboler som idoler, kunde användas för att utröna universums mysterier – att reducera kosmos till en helig numerologi. Med förespeglingar om filantropi och den ädla, upphöjda moralen värvade orden anhängare från samhällets övre skikt, vilka blev illuminismens apostlar som utvecklade kultens nätverk i Europa. Likt bolsjevikerna i Tsarryssland ett sekel senare antog illuminaterna kodnamn, och Weishaupts alias blev ”Spartakus” (upprorsledaren i antikens Rom).

Illuminatorden såg sig som arvtagare till Salomos tempel, och hade inom ett årtionde värvat minst 3 000 medlemmar, och monarkierna började alltmer misstänka att illuminaterna inte var välvilligt inställda.

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare
Vill du också läsa politiskt oberoende (på riktigt) ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter?
Tidsbegränsat introduktionserbjudande, endast 1 krona första månaden utan att binda dig! Bara 199 kronor i månaden därefter. Säg upp när du vill!