Livet kan delas in i sådant som vi kan kontrollera och sådant som är bortom vår kontroll.

Från att vi öppnar ögonen på morgonen har vi valet att antingen dra oss, eller resa oss upp och fånga dagen. I det förra fallet finner vi oss hamna i en cykel där vi ständigt försöker hinna i kapp, i stället för att diktera tempot i tillvaron; det senare scenariot ger oss andrum att lägga väglaget för vår fortsatta utveckling. Vi kan välja ett etiskt liv och blomstra – eller inte, och i stället lägga skulden för det som går fel på andra. Som den stoiske filosofen och romerske kejsaren Marcus Aurelius sade: ”Lyckan i ditt liv är avhängig av kvaliteten på dina tankar.” Detta är inom din kontroll.

Emellertid tycks numer i synnerhet unga män ofta införlivas med idén att de är kraftlösa; de ska tvivla på sig själva, känna sig ur stånd att påverka tillvaron, och initiativtagande ska förlöjligas från dagisåldern. Klassiska manliga arketyper – som den stoiske mannen, som talar lite, och vinner sina meriter genom rättrådiga handlingar och stark övertygelse – porträtteras som toxiskt maskulina och en fara för samhället. I stället uppmanas unga män att minska på den emotionella kontrollen, under förevändningen att man ska vara ”i kontakt med sina känslor”, medan kvinnor får lära sig att feminin älskvärdhet är ett tecken på patriarkalt förtryck, och att de behöver vara manhaftiga. Utsuddade gränser leder därigenom till frånstötning, bromsad förökning och förakt – för sig själv, såväl som för andra.