Kommunism och kultur: Dödlig kunskapsteori
En kinesisk tjänsteman i dumstrut som säger att han är en "politisk ficktjuv" på en gata i Peking 1967. Att döma människor till "klassfiender" oavsett om det ligger något bakom anklagelserna eller ej, är en kommunistisk taktik. Foto: Associated Press


Den mest katastrofala effekten av kommunismen på kulturen kommer från dess kunskapsteori. Istället för att argumentera i sak går kommunismen till personangrepp, så kallad ad hominem-argumentation. Därmed blir såväl individuell frihet som rationalitet omöjlig. För Vladimir Lenin var alltid den viktigaste frågan vem som gör vad mot vem. I slutänden handlar allt om makt.

I "Till kritiken av den politiska ekonomin" skriver Karl Marx: "Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande". Han påstod också att människans samhälleliga vara bestäms av deras ekonomiska intressen. Med andra ord tänker människor alltid på det sätt som gynnar deras ekonomiska intressen: De är bara språkrör för sina pengar (eller sin brist på pengar). Tala om för mig vad en person äger, så ska jag tala om för dig vad han tänker.

Det finns två möjliga tolkningar av Marxs sats: att dess sanning är kontingent (alltså att den kan råka stämma med verkligheten) eller att den med logisk nödvändighet är sann.

Ser man det som ett sociologiskt eller psykologiskt uttalande ligger det utan tvekan en viss sanning i det. Människor försöker ofta försvara sina intressen samtidigt som de intalar sig att de har goda intentioner (även om de också har andra intressen att försvara, inte bara ekonomiska).

Att se satsen som en nödvändig sanning om mänskligt tänkande får dock katastrofala följder. Oenighet blir med nödvändighet fiendskap – värsta sortens fiendskap – eftersom problemet med klass är olösligt tills dess att alla klasser har avskaffats eller sugits upp i arbetarklassen. När man väl har uppnått detta lyckorike kommer det inte att uppstå några konflikter, eftersom den sociala grunden för oenigheter har eliminerats.

Detta är givetvis absurt nonsens. Och det förklarar verkligen inte hur två arketypiska borgare, Marx och Friedrich Engels, en av dem fabriksägare, kunde tro på det. Men när det väl har accepterats som en sanning sänks oundvikligen tonen i alla debatter. När det har blivit en officiell doktrin följer massmord.

Alla älskar ad hominem-argument, som är en intellektualiserad form av skvaller; men samvetsgranna intellektuella känner till dess faror. Marx gjorde emellertid alla andra argumentationsformer omöjliga. För dem som influeras av Marx så är det enda som gör att person X kan tro på påstående Y att det ligger i hans egenintresse. Det är också anledningen till att Marx ansåg att det var fel av filosofer att bara försöka att förstå världen, när det är nödvändigt att förändra den.

Man kan med rätta säga att Marx följare förändrade världen – det kan tiotals miljoner döda vittna om. De föll offer för Marxs kunskapsteori.

Anthony Daniels är psykiatriker och författare. Hans senaste bok heter “In Praise of Prejudice.” Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna.