1871 var det kommunistiska ”spöke” som enligt Marx hemsökte Europa fortfarande uppe i luften, utan att ha fått fäste på marken. I och med Pariskommunen – som inspirerat de större och oändligt mer katastrofala kommunistrevolutioner som skulle följa – hade spöket antagit fast form för första gången.
Pariskommunen, ett blodigt uppror som varade i 73 dagar med början i mars 1871, berömdes av Marx som den första proletära revolutionen, eller ”proletariatets diktatur”, och den utövade stort inflytande på såväl Lenin som Mao.
Europa i mitten av 1800-talet, när Marx och Engels skrev sitt kommunistiska manifest, var en kokande kittel av revolutionära teorier, däribland socialism och kommunism. 1848, samma år som manifestet publicerades, bröt revolution ut i flera länder, bland annat Frankrike, men ingen av dessa ansågs vara kommunistiska proletära revolutioner.
I stället var det 1871, efter det fransk-tyska kriget och slutet på det ”andra kejsardömet” under Napoleon III, som den första kommunistiska revolutionen genomfördes. Det franska nationalgardet hade försvarat Paris under kriget, och accepterade inte att den reguljära armén tog över kontrollen efter krigsslutet. Den 18 mars drog sig armén och den nyvalda regeringen tillbaka till Versailles.
I sin bok ”The Proletarian Revolt: A History of the Paris Commune of 1871” skriver författaren G.B. Benham: ”[T]iotusentals nationalgardister, nästan bara arbetare, under kontroll av en vald församling som nästan bara bestod av arbetare, ger upproret en otvivelaktigt proletär karaktär.”
Proletariatets första diktatur
Upproret förde samman många olika vänstersinnade och revolutionära människor. Var deras ideologi uttalat kommunistisk? Inte nödvändigtvis, men aktörerna och deras handlingar stämmer bra överens med den ”proletariatets diktatur” som Marx förespråkade, och därmed hade spöket kommit ner på jorden på riktigt.
”Dess betydelse kan svårligen överskattas”, skriver Benham profetiskt i sin bok från 1898. ”Det var en skärmytsling mellan krafter som kommer att mötas i större skeenden och på större fält. Dess historia är den av den största revolten av ’fria’ arbetare som världen någonsin skådat.”
Pariskommunen upplöstes under den ”blodiga veckan”, 21-28 maj 1871, när den reguljära armén återvände och tog kontroll över staden. Armén gick extremt hårt fram mot kommunarderna och dödade långt fler människor än vad kommunarderna själva och deras sympatisörer gjort.
Grymhet och förstörelse
Men kommunarderna hade också visat sig kapabla till grymhet och förstörelse under sin tid vid makten och under arméns återvändande.
De satte eld på massor av offentliga och privata byggnader. Luften i Paris ska ha varit svår att andas på grund av all brandrök under ”blodiga veckan”. Upp till en fjärdedel av Paris kan ha förstörts på det här viset, enligt samtida källor.
De förstörde konstverk. Ett enormt kulturarv från hundratals år fanns samlat i Paris, och stora delar av det gick upp i rök eller krossades. Målningar, skulpturer, pergament och arkitektur gick förlorade för alltid.
De dödade kallblodigt dussintals oskyldiga gisslan, däribland ärkebiskopen och flera präster. De kastade misstänkta spioner bundna i floden Seine.
Det här destruktiva beteendet skulle bli en modell för framtida, långt värre proletära uppror.
Inspirerade Lenin och Mao
Vladimir Lenin beundrade Pariskommunen så mycket att han dansade i snön i Moskva den dag då hans bolsjevikregering hade suttit vid makten längre än Kommunen varade. ”Vi är bara dvärgar som står på dessa giganters axlar”, skrev han. Hans grav dekorerades med Kommunens röda flagga.
Edward S. Mason summerade de sovjetiska uppfattningarna i sin historia om Pariskommunen som publicerades 1930. ”Pariskommunen är inte bara en ärofylld och inspirerande episod i den proletära rörelsens historia, den gav inte bara socialistiska revolutionärer ovärderliga lärdomar när det gäller revolutionär taktik, utan den lade själva grunden för en form av proletärt styre som skulle nå sin fulla utveckling i det kommunistiska Ryssland.”
Mao Zedong studerade också Pariskommunen, och vissa aspekter av hans katastrofala kulturrevolution (1966-1976) var inspirerade av kommunarderna.
Kommunister ser än idag Pariskommunen som sin urfader, det första förkroppsligandet av den kommunistiska teorin. Lenin och hans efterföljare har under de 150 år som gått lämnat minst 100 miljoner döda efter sig, som ett bevis på den destruktiva kraften i detta arv.
