”Arbetet utvidgar sig så att det fyller den tid som är tillgänglig för att utföra det.” Så inleder Cyril Northcote Parkinson sin essä från 1955 publicerad i The Economist om hur tjänstemän tenderar att skapa mer och mer arbete åt varandra och den därmed oundvikliga tillväxten av byråkrati inom organisationer.

Ett otal artiklar och insändare i Epoch Times har beskrivit hur polismyndigheten och sjukvårdssystemet i Sverige lider av notorisk ineffektivitet och svällande byråkrati. Vad beror det här på? Har Parkinsons lag något med saken att göra?

Stordriftsfördelar är ett erkänt fenomen inom mikroekonomi där kostnaden per producerad vara eller tjänst kan minskas genom massproduktion, automatisering och delning av fasta kostnader. Även motsatsen, stordriftsnackdelar, är ett erkänt forskningsfält om än mindre diskuterat, kanske eftersom det är ett mindre roligt problem för företagsledningar att ta tag i. Ett exempel på en stordriftsnackdel är att ju större organisationen blir desto mer tid behöver spenderas med att sprida information mellan medarbetarna, koordinera arbete och f ler personer som ska vara delaktiga i att diskutera olika beslut ( jämför med ett enmansbolag som inte behöver ägna någon tid alls åt detta). Varje enskild medarbetare blir också mindre betydelsefull i det stora hela och svårare för ledningen att kontrollera; vilket gör att beslut baserade på egenintresse hos medarbetaren, och som går på tvärs mot organisationens intresse och effektivitet, lättare kan passera.