Maratonloppen har länge ansetts vara det ultimata testet för en människas uthållighet. Men under de senaste årtiondena har antalet löpare som regelbundet tar sig an sträckor som är längre än det traditionella maratonloppet ökat. De så kallade ”ultra-maraton-löparna” tävlar i sträckor mellan 35 och 100 miles (56 till 160 km), och ibland längre än så, i ett svep.
Jag började min resa inom ultra-maraton för ungefär tio år sedan, men det var först nyligen som jag gjorde ett andra försök på den svårfångade 100-miles-sträckan (160 km). Vid första försöket gav jag upp när min löparkompis efter 134 km ropade att han inte längre kunde se.
Den här gången valde jag att ta mig 160 km längs North Downs Way i södra England. Det är en allmän stig som sträcker sig från Farnham i Surrey Hills till Ashford i Kent, med en måttlig sammanlagd stigning på drygt 3 000 meter. Att ta mig hela vägen skulle så småningom ta 26 timmar och runt 215 000 steg.
Innan jag kunde ta mig an utmaningen behövde jag förbereda mig – fysiskt och mentalt – eftersom det skulle bli krävande på olika sätt. Med utgångspunkt i maratonlöpning förberedde jag mig under ett halvår och tränade åtta gånger i veckan. Det omfattade fem till sex löpturer av olika längd, i olika terräng. Därmed kom jag upp i sammanlagt 80 till 100 km i veckan. Jag tränade också styrkepass för att bli starkare och för att förbereda mig för stigen med sina upp- och nerförsbackar.
Långdistansträning kan dränera kroppen på vitala näringsämnen, så därför behövde mitt näringsintag vara heltäckande och väl målanpassat. Jag prioriterade mitt dagliga proteinintag på 140 gram och åt mycket frukt och grönsaker. Kolhydrater i kosten kan användas för att öka uthålligheten, likaså kan förmågan att bränna fett och använda det som energikälla påverkas, så jag anpassade mängderna. Allt medan veckorna och månaderna gick förändrades min fysik och jag blev starkare, slankare och i bättre form.
Magkänsla
Enligt min hjärtfrekvensmätare skulle det kosta mig 11 000 kalorier att ta mig i mål. Redan från början krävde musklerna mycket energi och för att klara det skulle det behövas 200 till 400 kalorier i timmen – vilket blev svårare ju längre jag hade sprungit.
Eftersom blodet gick till de arbetande musklerna – och bort från magen – började mitt matsmältningssystem att stänga ner efter ungefär 100 km. När det händer så tar det längre tid för maten man äter att lämna magsäcken. Det ligger och sjuder i tarmarna, vilket ger symptom på löparmage, som till exempel magkramper, illamående och kräkning. De här symptomen blir värre ju längre man springer och är ofta en anledning till att loppen bryts.
Symptomen blev värre av att blodsockret rasade, på grund av att jag varken kunde äta eller dricka – en ond cirkel. Jag nådde matkontrollen efter 100 km och tvångsmatade mig själv innan jag sprang vidare. Men i 30 graders värme fick ungefär 35 procent av de tävlande så småningom ge upp på grund av löparmage eller uttorkning. Bara vilja tar dig dit.
Bestående skador?
Det fanns också en risk för avsevärda skador på muskler och leder. När man springer på en stig som går upp och ner så är det nerförsträckorna som orsakar mest skada eftersom musklerna sträcks under tyngd. Medan man kämpar för att bromsa nerfärden, brister muskelfibrerna bokstavligen på en mikroskopisk nivå, vilket kan mätas i blodet som ett resultat av cellskador. Den här sortens utmattning blir en paradox – man börjar att se fram emot uppförsbackarna.
Hur ser det ut att springa 100 miles? Foto: Privat
Men muskelskador ger mer än det ytliga obehaget. Det ger också ett inflammatoriskt svar i kroppen, vilket orsakar en övergående nedgång av immunsystemet. Man tror att det i sin tur ökar förekomsten av luftvägsinfektion. Det är inte ovanligt att näsan börjar rinna, att man får hosta och halsont de följande dagarna eller veckorna efter ett lopp. Det hände mig inom en vecka efter de ”hundra”.
Det finns också en risk att ramla, vilken ökar med växande utmattning och frånvaro av sömn. Min vän Caroline sprang med mig i 120 km och härdade ut genom den värsta fysiska prövningen när hon sedan ramlade i mörkret och bröt benet på en sten som stack upp i marken, vilket tvingade henne att bryta.
Hjärtproblem
Enligt forskning kan deltagandet i ultramaraton under en längre tid i livet öka risken för hjärt- kärlsjukdomar. Min forskarkollega Scott Chiesa, vid UCL Institute of Cardiovascular Science, förklarar:
”Omfattningen av ultra-uthållighetsträning kan resultera i långsiktiga anpassaningar som vanligtvis kopplas till sjukdom. Det gäller bland annat strukturella och funktionella förändringar i hjärtat och blodkärl, elektriska förändringar i hjärtnerverna och möjlig skada på hjärtvävnad.”
Jag avslutade loppet med en ”sprint” på de sista 100 metrarna. Inom 30 minuter hade mina ben gett upp helt och jag hamnade snabbt i det smärtsamma, långsamma hasandet som jag skulle vara i under de kommande tre-fyra dagarna. Det tog närmare en månad innan jag kände mig ”normal” igen.
Trots att ultramaraton är populärt som tävlingssport har forskning visat att de flesta deltagare gör det på grund av den personliga bedriften. För mig var de fysiska och mentala svårigheterna värt besväret och jag känner mig stolt och nöjd med vad jag har uppnått. Självklart är deltagandet inte utan risker, men ju större svårigheter, desto större belöning.
Nick Tiller undervisar i tillämpad fysiologi vid Sheffield Hallam University i England. Artikeln publicerades ursprungligen för The Conversation.
