Ett av de mest omskrivna företagen i Sverige just nu är fondbolaget Allra, som pekats ut som ett skandalbolag som lurar pensionsspararna. En person som hörts förvånansvärt lite i rapporteringen är dock Allras grundare och koncernchef Alexander Ernstberger. I en längre intervju med Epoch Times ger han nu sin syn på medias, myndigheters och politikers agerande – en lägesrapport inifrån ett drev. Detta är den andra delen, läs del ett i serien här.

Om man sorterar ut vad den så kallade Allraskandalen faktiskt resulterat i, rent rättsligt, så handlar det egentligen om två saker: En komplicerad rättsprocess mellan Allra och Pensionsmyndigheten, där den senare vill kasta ut Allra ur premiepensionssystemet och avregistrera deras fonder, och en förundersökning om grov trolöshet mot huvudman som Ekobrottsmyndigheten inlett mot fem personer inom Allra, däribland koncernchefen Alexander Ernstberger. Den baseras dels på en anmälan från Pensionsmyndigheten, dels från Allras egna revisorer, företaget Deloitte.

På ytan låter det ju rätt bestickande, särskilt om bilden sammanförs med att styrelseledamöter och kommunikationschef hoppat av. Ingen rök utan eld, eller hur? Alexander Ernstberger är inte omedveten om hur han framstår.

– Det är många som har sagt: ”Har du ingen självinsikt? Du är polisanmäld från två håll!” Det är självklart en befogad fråga, men tillbaka till sakfrågan och läget…

Sakfrågan och läget, ja. Och hur den har påverkats av mediastormen. När man hör Alexander Ernstbergers version av saken är det lätt att känna att de inte riktigt går att skilja åt. För när det börjar blåsa så här hårt i medierna gör alla som befinner sig i vindriktningen klokt i att se till att deras prylar är ordentligt fastsurrade.

Tittar man i anmälan [till Ekobrottsmyndigheten] så finns inget konkret att anmäla emot.

Alexander Ernstberger, koncernchef, Allra

Det visar sig att Deloitte, revisorsfirman, har varit Allras revisorer i fem år, i alla koncernens bolag, inklusive de som i medier utnämnts till ”hemliga bolagen i skatteparadisen”, i Dubai och Luxemburg. De har varit med vid samtliga bolagsetableringar och så sent som i slutet av januari var man redo att hjälpa till att ta Allra till börsen. Under alla dessa år har alla årsredovisningar skrivits under, ansvarsfrihet för vd och styrelse förordats och inget bolag inom koncernen har mottagit några anmärkningar från Deloitte.

– När de första artiklarna kom ringde revisorn mig och sade ungefär att ”Vi har internt på Deloitte fått propåer från vår riskavdelning som sagt att de läst om er i media. Vi måste hålla lite uppsikt över det här och vi kommer behöva lite svar på frågor och så.” Därefter har relationen mellan oss och Deloitte varit ganska dålig. De har inte svarat när vi ringt, de har ställt in möten, och det har varit konstigt.

En mycket intressant punkt i sammanhanget som gemene man kanske inte känner till, är att om man som revisor lämnar sitt uppdrag i förtid måste man lämna in en anmälan mot företaget i fråga, säger Ernstberger. Om Deloitte ville undvika att själva hamna i den snabbt tilltagande mediestormen hade man alltså egentligen inget annat val än att polisanmäla Allra.

– Tittar man i anmälan så finns inget konkret att anmäla emot. Enligt god revisionssed ska en revisor, innan man skickar in detta, låta företagsledningen bemöta, vilket man inte gjort. Anmälningen, och att man sade upp sig som revisor, skedde samma dag, direkt efter pensionsmyndighetens beslut [att stänga av Allra från premiepensionssystemet].

Två dagar innan det drastiska beslutet att avsäga sig revisorsansvaret och polisanmäla Allra satt Deloitte i ett möte som spelades in (en inspelning som ligger på sajten Allra inifrån) där man säger att man ”inte hittat några formella fel i verksamheten”, enligt Ernstberger.

– Jag tror ju att de är väldigt måna om sitt varumärke och rykte, och vill inte bli indragna i någonting, så de har haft det som ett alternativ: om Pensionsmyndigheten kommer med ett negativt beslut ska vi dra oss ur med en gång.

Det bör här påpekas att detta bara är Ernstbergers spekulationer om hur Deloitte resonerat, och Epoch Times har inte diskuterat saken med Deloitte. Men det är hursomhelst inte svårt att förstå att ett företag vill se om sitt eget hus, om det nu är det det handlar om. Det gäller ju även de avhoppade styrelseledamöterna, däribland förre justitieministern Thomas Bodström och ”styrelseproffset” Ebba Lindsö, som ju har sina personliga varumärken att vårda. Sitter man så högt upp som Alexander Ernstberger hamnat kan man ibland bli väldigt ensam väldigt snabbt. Han uppvisar dock en rätt osentimental syn på saken:

– Jag är grundare och storägare, och jag vet att inga fel har begåtts och är fast besluten att bolaget ska få överleva. Mina incitament är ganska stora, och jag gör ganska mycket för att övertyga omgivningen. Men det finns ju andra som kanske inte har lika mycket att vinna på att ge sig ut i en sådan strid, utan kanske mer att förlora. Jag vill inte säga att jag håller med dem, men det är klart att det är mänskligt.

Vad vi råkat ut för är en myndighetsutövning där tjänstemän på Pensionsmyndigheten tycker att våra fonder inte är lämpliga, utifrån egna subjektiva värderingar.

Alexander Ernstberger, koncernchef, Allra

Men Pensionsmyndigheten, då? De är ju en myndighet, med all tyngd detta medför, och de har valt att agera kraftfullt mot Allra.

Här blir frågan lite mer komplex. Pensionsmyndigheten är nämligen inte tillsynsmyndighet i de här frågorna, de har ett administrativt ansvar. De aktuella tillsynsmyndigheterna har aldrig riktat några sanktioner mot Allra, påpekar Ernstberger.

– Vad vi råkat ut för är en myndighetsutövning där tjänstemän på Pensionsmyndigheten tycker att våra fonder inte är lämpliga, utifrån egna subjektiva värderingar, att man inte tycker att det är okej att bolaget har en viss lönsamhet, man tycker att varje krona borde gå till pensionsspararna. Å andra sidan består lönsamheten i att fonderna betalar oss för tjänster vi utför, som de är i behov av, oavsett om det är vi som tillhandahåller dem eller ej. Det är ingen märklig företeelse. Tittar man på storbanker och större branschkollegor så är det så här det fungerar.

Pensionsmyndigheten är okunnig här, menar Ernstberger. Men det är ingen kritik mot dem som myndighet, påpekar han, för det här är ju inte deras område, att agera tillsynsmyndighet.

– All respekt för myndigheter, men de är ju tjänstemannaorganisationer och de är inte proffs på det de gör, de är oftast generalister. Och när det då kommer till sådana här komplicerade frågor, med mycket media omkring och mycket politik, då är det lätt att någon på en myndighet som inte är sakkunnig, och inte har till uppgift att vara sakkunnig, uttalar sig eller gör på något visst sätt…

Ernstbergers utgångspunkt är alltså att Pensionsmyndigheten överträtt sina befogenheter, och att man inte riktigt har på fötter.

När man köpstoppade Allras fonder hänvisade man till kundklagomål, något man faktiskt har rätt att utesluta aktörer för, enligt samarbetsavtalet. Men frågan är hur mycket det egentligen klagats på Allra? Av de 65 kundsynpunkterna under året, som i media blivit synonyma med ”klagomål”, visade sig bara 14, ”generöst tolkat”, enligt Allras egen genomgång, som finns på Allra inifrån, vara klagomål, varav ett par allvarliga. Ernstberger menar dock att detta bör sättas i relation till att Allra har 130 000 pensionssparare som kunder.

– Varje klagomål är ett för mycket, och man ska gå till botten med det, men det viktigaste är att man har en proaktiv organisation som jobbar och följer upp ärenden, säger han.

I de 48 frågor som Pensionsmyndigheten inkom med till Allra var det, enligt Ernstberger, dessutom bara en enda som ens tangerade frågan om kundklagomål. Så vad exakt är det då som gjort att Pensionsmyndigheten inte tycker att Allra är lämpliga? En ”samlad bedömning”, som det heter.

– Det gör det ännu mer diffust, och de vill heller inte utveckla och säga vad den består av, vilket är jättemärkligt.

Ernstberger menar att Pensionsmyndigheten tagit sig vatten över huvudet i den här frågan, kanske delvis på grund av att man fruktar att bli näste man till rakning i drevet om man inte agerar. Anmälan till Ekobrottsmyndigheten ser han som ett sätt att flytta fokus från den enligt honom svajiga positionen i sakfrågan.

– Det man väljer att göra är då att man polisanmäler företrädare. Återigen, jag är partisk i det här, men jag tror att det är myndighetens sätt att marknadsföra sig. Och då flyttar man det mediala fokuset. Nu är det inte längre så intressant att utreda sakfrågan, varför blev Allra utslängda, utan nu vill man se vad de här ”brottslingarna” har gjort för någonting.

När det då gäller sakfrågan kan man konstatera att den inte egentligen kommit längre än att rättssystemet faktiskt beviljat Allra en rättslig prövning. Pensionsmyndighetens avregistrering av Allras fonder har stoppats i väntan på en prövning i Kammarrätten, och Pensionsmyndighetens överklagan om att häva detta avslogs så sent som den 30/3 av Högsta förvaltningsdomstolen.

Allra får alltså sin ”day in court”, som amerikanerna säger. När det gäller Ernstberger själv och de andra medarbetare som anmälts till ekobrottsmyndigheten återstår det att se vad detta leder till.

Och även om Allra skulle vinna mot Pensionsmyndigheten, och Ernstberger och hans medarbetare skulle frias från anklagelserna om ekonomisk brottslighet, så återstår i så fall frågan om hur de ska kunna hämta sig från den rena publicitetssmällen. Är Allra för all framtid stämplat som ett skandalbolag, och är Ernstberger själv för alltid stämplad som skurk?

Om det, och om de politiska dimensionerna i den här historien, handlar den avslutande delen i den här serien.