Ett av de mest omskrivna företagen i Sverige just nu är fondbolaget Allra, som pekats ut som ett skandalbolag som lurar pensionsspararna. En person som hörts förvånansvärt lite i rapporteringen är dock Allras grundare och koncernchef Alexander Ernstberger. I en längre intervju med Epoch Times ger han nu sin syn på medias, myndigheters och politikers agerande – en lägesrapport inifrån ett drev. Detta är den tredje och sista delen, läs första delen i serien här.

”Ett vet jag som aldrig dör: dom över död man.” 

De ofta citerade orden ur den gamla eddadikten Hávamál är lika tunga och sanna idag som för tusen år sedan. Vissa namn och personer blir synonyma med något negativt, och det kanske häftar vid dem resten av livet. Kanske blir det till och med deras eviga eftermäle.

Det här är kanske inget man reflekterar över så mycket till vardags, men när man som Alexander Ernstberger en dag vaknar upp och inser att man – rätt eller fel – iklätts rollen av skurk i den offentliga dramaturgin, hur känns det egentligen? Ernstberger skrattar till.

– Det känns ju inte bra! Samtidigt är enda sättet att rentvå varumärket och sig själv att reda ut det legala bakom.

Ändå, konstaterar han, är det givetvis inte säkert att det räcker. Han tar exemplet med förre Swedbank-vd:n Mikael Wolf, som polisanmäldes för insiderbrott och fick lämna Swedbank.

– Ett par månader senare blir han friad, och nu är han känd som ”skandal-vd:n som blev brottsmisstänkt”. Det är inte någon ute i stugorna som minns honom som en duktig vd, vilket han ändå var. Tyvärr är det väl lite så med mig själv för tillfället.

Det är en sakfråga som diskuteras här nere i botten, och sedan byggs det på med påståenden i media, och till slut är man här uppe och pratar om kriminella brottslingar som snott folks pensionspengar. Men det är bara luft här emellan!

Alexander Ernstberger, koncernchef, Allra

Skandalstämpeln på Allra nådde kanske en ödesdiger punkt när företaget började nämnas i samma andetag som Falcon Funds. Pensionsmyndigheten sade upp samarbetsavtalet med Falcon i juni 2016, och avregistrerade deras fonder. Där pågår också rättsprocesser, och Falcon har anmälts till Ekobrottsmyndigheten. När det gäller Falcon har man dock kunnat konstatera att en miljard av pensionsspararnas pengar faktiskt försvunnit. Något liknande har hittills inte framkommit kring Allra. Ändå har man i medierapporteringen gradvis börjat associera de båda företagen.

– Till sist blir mediebilden att vi tillsammans med Falcon stulit pengar från pensionärer. Det är helt fel, och det är fruktansvärt egentligen, för ingenting har stulits ur våra fonder. Tittar man bara på i år har spararna tjänat 6 procent i avkastning, så jag förstår inte hur Pensionsmyndigheten kan säga att de förlorar på det, säger Ernstberger.

Som nämnts tidigare i den här artikelserien är premiepensionssystemet en het politisk fråga, och några av regeringens tyngsta företrädare har till synes tacksamt anammat bilden av en ”Allraskandal” som kan läggas till ”Falconskandalen” och därmed bilda tydliga, aktuella belägg för ett systemproblem. Finansminister Magdalena Andersson, som ju representerar en regering som vill strama åt premiepensionssystemet, uttryckte att ”det är förjävligt” som svar på en mycket allmänt hållen fråga om vad hon tyckte om turerna kring Allra. 

Ernstberger tycker att det är problematiskt att ett statsråd uttrycker sig så, och menar att de bör värna sin neutralitet i vissa sakfrågor där de inte är så pålästa. Han fruktar också att politikers uttalanden riskerar ge myndighetsföreträdare ett slags inofficiella signaler.

– Själv tror jag att om man jobbar på en myndighet och har en åsikt som rimmar väl med den [politiker] som uttalar sig, så kanske man helt plötsligt går lite rakare i ryggen och känner att nu har jag ett mandat att driva igenom de här frågorna, för det har ju minsann finansministern sagt. Politik blir lite farligt om man blandar det med juridik och sakfrågor.

Han uttrycker också en frustration och en känsla av maktlöshet över att sakfrågan kring Allra liksom sprungits förbi, och att man nu reducerats till ett politiskt slagträ.

– Vad man än säger så kommer man inte till tals.

Han måttar med händerna:

– Man står här nere. Och här uppe någonstans pratar alla över ens huvud… Det är här det blir väldigt tydligt när det gäller politik: det är en sakfråga som diskuteras här nere i botten, och sedan byggs det på med påståenden i media, och till slut är man här uppe och pratar om kriminella brottslingar som snott folks pensionspengar. Men det är bara luft här emellan!

Självklart kan man tycka vad man vill om premiepensionssystemet i allmänhet eller de privata fondförvaltarna i synnerhet. Man kan tycka att det är förträffligt, eller att hela systemet är galet, och att det är omoraliskt att folk överhuvudtaget ska kunna bli miljonärer på att hantera svenskars pensionssparande.

Men här är den springande punkten: tills dess att Allra beslagits med att faktiskt bryta mot några befintliga lagar eller regler, är det rimligt att man låter dem klä skott för ett system som beslutats om i god politisk ordning? 

Backa bandet 25 steg, gå tillbaka och titta på vad upprinnelsen var. De flesta sakkunniga jurister, tror jag, kan intyga att det vi gjort är rätt, inte minst tillsynsmyndigheterna.

Alexander Ernstberger, koncernchef, Allra

Premiepensionssystemet har tjänat Alexander Ernstberger väl, och han är – som man kan förvänta – positiv till det, även om han inte tycker att det ska vila något ansvar på individen att välja. Men så länge den nuvarande valfriheten finns borde man acceptera den, tycker han. Och framför allt borde politikerna sätta sig ner och komma överens om någonting, eftersom det nuvarande klimatet, som han själv fått erfara, är prekärt för alla som ”gör något som riskerar att sticka ut”, som han uttrycker det.

– Bättre att man enas om hur det ska vara ett tag framöver, och sedan slutar diskutera det. 

Till sist är det ändå Allra, företaget han grundat, och dess anställda, som Alexander Ernstberger strider för, inte premiepensionssystemet. Han halkade egentligen in på sin nuvarande bana av en slump, säger han. Efter att ha hoppat av gymnasiet började han i stället bygga webbsidor åt företag.

– Jag är lite otåligt lagd, lär mig snabbt, hade lite koncentrationssvårigheter och var inte helt kompatibel med den akademiska världen, säger han.

Så småningom startade han ett bolag som höll på med platsannonsering, som han tog till Aktietorget 2007 och sedan sålde 2009. Han lärde känna Allras medgrundare, David Person Rothman, som arbetade inom telefonförsäljning, och hade ett uppdrag för en aktör inom allmän rådgivning för premiepensionen. Idén väcktes om att göra det i egen regi, och de bildade Svensk Fondservice, som senare växte och så småningom började med egna fonder. 2013 bytte man namn till Allra och började med försäkringar. 2014 började man med lån, och man marknadsför sig nu som en utmanare till de traditionella storbankerna.  

Allmänt tycker Ernstberger att hans organisation har svetsats samman snarare än splittrats av den dramatiska situation de hamnat i, och han upplever att hans medarbetare litar på honom, och på att företaget inte gör något fel. Samtidigt inser han att det är tufft för dem psykologiskt.

– Om de hör själva och via vänner och bekanta och familj att det sägs vi är skurkar… Det trummas ju in hela tiden, och jag ska inte säga att det blir en sanning, men lite åt det hållet. Det är inte kul att gå till en arbetsplats som de flesta tror är en brottsplats.

Dessutom har turerna i media och striden med Pensionsmyndigheten redan fått drastiska praktiska följder. Allra har tappat många kunder, och osäkerheten är stor. Man har fått varsla ganska mycket personal, något som Ernstberger beklagar.

– Det är synd, för det är ett blomstrande affärsområde, som bara för två månader sedan låg i hård utveckling för nya produkter och tjänster, som gick bra.

Vad är då det bästa som skulle kunna komma ut ur den nuvarande situationen, för Allras och Ernstbergers räkning?

– En rättvis och rättssäker prövning. Backa bandet 25 steg, gå tillbaka och titta på vad upprinnelsen var. De flesta sakkunniga jurister, tror jag, kan intyga att det vi gjort är rätt, inte minst tillsynsmyndigheterna. Sedan kan man bocka av fallet Allra och lägga det åt sidan.

Kommer man fram till att Allra inte gjort något fel skulle han gärna se något slags officiell upprättelse, men efter tongångarna som följde på Allras framgång i Kammarrätten har han inget större hopp om att medierna plötsligt ska byta fot och börja skriva om det hela som ett rättsövergrepp mot Allra snarare än en ”skandal” där Allra är boven.

Hur känns då tanken på att Allra skulle kunna gå till historien som en synonym till skandal? För Ernstberger verkar det vara för tidigt för den sortens hypotetiska funderingar.

– Det skulle betyda att jag har misslyckats. Jag ska försöka vända det innan dess. Det är hård motvind nu. Vi kämpar mot både media, myndigheter och allmän opinion, så vi får se var det landar, men skam den som ger sig. Bättre att försöka få rättvisa i det här.