Det är oroande att medierna bortser från de allvarliga fel som socialtjänsten i Älvsbyn begick 2020 och i stället riktar strålkastarljuset mot pappan som nu utreds för barnpornografibrott. Det är fruktansvärt, men det är socialtjänsten som ska granskas.

En socialnämnds eller ett socialutskotts beslut kan aldrig bli bättre än den kvalitet en barnavårdsutredning håller. Det är socialnämnden som är ytterst ansvarig för beslut om LVU. De fattar sina beslut på basis av socialtjänstens underlag. De litar på dem som anses vara experter. En bristfällig utredning, med total avsaknad av helt avgörande delar, kan aldrig leda till ett rättssäkert beslut av socialnämnden eller för den delen av en rättslig instans, domstolen. Precis som i Älvsbyfallet. 

Ett tvångsomhändertagande är en mycket ingripande åtgärd både för barnet och för barnets familj och det måste därför ställas höga krav på den utredning som ska ligga till grund för omhändertagandet. Så är tyvärr inte fallet i Sverige i dag. Fallet i Älvsbyn är inte unikt. Vi som arbetar dagligen med drabbade barn och föräldrar ser att detta sker i alla kommuner. Det som däremot är unikt med fallet i Älvsbyn är att ordföranden i socialutskottet Peter Lundberg (KD) uppmärksammade att utredningarna var bristfälliga, tillsatte en extern granskning och upphävde LVU-beslutet utifrån bristerna. Det var bra. Men det som skedde därefter lämnar en hel del övrigt att önska: Barnens perspektiv glömdes bort. Det bästa hade varit att öppna en ny utredning där alla fakta kom upp på bordet. Det gjordes inte.