”För att en bok ska vara bra,” sade Leo Tolstoy till sin fru Sonya den 2 mars 1877, ”måste man älska dess grundläggande, fundamentala idé. Således, i Anna Karenina älskade jag idén om familjen.” Dessa ord skrev Sonya in i sin dagbok den 3 mars. 

Denna ”idé” utvecklar sig genom intrigen i ”Anna Karenina”, som publicerades mellan 1874 och 1876. Den anses av många vara den bästa roman som någonsin skrivits. Den börjar med en av de mest berömda inledningarna i litteraturen: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis."

Den första av romanens två huvudintriger handlar om den oemotståndliga Anna, som var obekant med familjelivet eftersom hon uppfostrades av en släkting och giftes bort med den betydligt äldre Alexei Karenin.

Den andra handlar om markägaren Konstantin Levin som älskar, förlorar men till slut gifter sig med Kitty Shcherbatsky, den yngsta dottern till föräldrar som engagerade sig i sina barn och i varandra.

De två trådarna sammanlänkas av den älskvärde kvinnotjusare Stiva Oblonsky, som är Annas bror, Levins bäste vän och Kittys svärbror. Anna reser från St Petersburg till Moskva för att reda ut en fnurra i Stivas äktenskap med Dolly (Kittys äldre syster).

På stationen finner hon sig själv omedelbart och ömsesidigt attraherad av den flotta officeren Alexei Vronsky, som hämtar sin mor från samma tåg. Det fängslande narrativet följer de tre paren och resulterar slutligen i ett lyckligt äktenskap (Levin och Kitty), ett som bara tuffar på (Stiva och Dolly) och den ökända relationen som slutar med titelkaraktärens självmord (Anna och Vronsky).

Tolstoy, den yngsta av fyra bröder, hade alltid velat bli författare, men eftersom hans familj hade stora ägor blev han även markägare. Han var excentriskt emot romantisk kärlek. Först vid 34 års ålder gifte han sig den 18-åriga Sonya Behrs. Sonya blev gravid 16 gånger men paret fick se åtta barn växa upp.

I sin kortroman från 1889, ”Kreutzersonaten”, går Tolstoy i strid mot sex, kärlek och äktenskap. Romanen utgör den samlade kontexten för ”Anna Karenina”.

Den större bilden

Ändå är ”familjen” långt ifrån bokens enda tema. Resonemangen kring mänsklighet är slående för Tolstoy och hans skrivande, nu som då: nationalism (som var i förgrunden i ”Krig och fred”), andlighet, pacifism, gemenskap, jordbruk och modernisering (läs: teknologi).

I ”Anna Karenina” är Tolstoys livslånga funderingar kring andlighet central, bland annat i Levins kamp med kyrkans krav på trosbekännelse innan giftermål. Levin vänder sig, liksom Tolstoy själv, emot den ryska ortodoxa kyrkan såväl principiellt (dess skenhelighet, rikedom, auktoritet, nationalism) som praktiskt.

Man kan även hitta författarens motstånd till industrialiseringen i narrativet. Att Anna träffar sin älskare Vronsky på en tågplattform, och slutligen dör under ett tåg, reflekterar detta motstånd.

Tolstoy kämpade dagligen med dessa teman och utforskade dem både i sina längre och kortare verk. Han förkroppsligade dess effekter i karaktärerna som vi känner att vi står mycket nära – tillräckligt nära för att älska eller avsky dem.

Det är tack vare Tolstoys djupa förståelse för den mänskliga naturen och hans förmåga att dra in oss i olika känslor som vi reagerar med sådan total immersion. Han erkände att, oavsett hur omoralisk den karaktär han skapade var enligt honom själv, så var han övertygad om att han var den personen när han ”skrev” den. Detta gjorde att han faktiskt hade levt igenom var och en av deras önskningar, längtan och fel före han lade dem framför oss.

En drabbande moralist

Ändå, kanske för att det var en genuin och central aspekt av Tolstoys egen världsbild, är moralen alltid närvarande i hans texter. Även om den inte är uttalad inbegrips den genom de oundvikliga effekterna av mänskligt agerande.

I Annas fall leder hennes passion för Vronsky till en sexuell förbindelse som kraschar hennes äktenskap, gör att hon separeras från sin son och hamnar i nästan total isolering från samhället. Hon håller fast vid sin förbjudna förbindelse med Vronsku, som hjälplöst försöker att gottgöra för dessa förluster genom att vara allting för henne. Hon rör sig från känslomässigt beroende över ogrundad svartsjuka till självdestruktiv förtvivlan.

Till en början känner läsaren att det Anna gör är underbart och romantiskt, men sedan blir det kontraproduktivt, och slutligen en katastrof. Detta är Tolstoy i sina båda förklädnader: den empatiska författaren, och moralisten som vill visa att familjevärderingar måste segra över personlig tillfredsställelse.

Tidlös handling

”Anna Karenina” har tolkats i fyra baletter, sex pjäser, tio operor och 16 filmer. Bland de engelska versionerna finns den svartvita filmen med Greta Garbo från 1935 – mycket uppskattad trots att Garbos svala karaktär inte var kompatibel med titelkaraktärns ”undertryckta animation” i Tolstoys bok.

Mer nyligen förlöjligades en brittisk version från 2012 med Keira Knightley i huvudrollen av ryska filmkritiker främst på grund av Knightleys skådespelarinsats. Det finns flera tv-versioner, inräknat två av BBC. I Australien baserades tv-versionen ”The Beautiful Lie” (2015) löst på romanen, men utspelar sig i samtiden.

Det kommer hela tiden nya översättningar. Åsikterna går isär kring vilka friheter översättaren kan ta i förhållande till originalspråket för att komma närmare författarens ”anda” eller ”intention”.

En del kritiker värderar fortfarande Constance Garnetts tvivelaktiga översättning från 1901 högst, trots alla misstag i texten. (Många av dessa rättades i en reviderad upplaga av Leonard Kent och Nina Berberova 1965). Andra föredrar Louise och Aylmer Maudes (1918), som kunde gå igenom varje rad med författaren då de bodde i Ryssland.

Båda översättningarna finns fortfarande tillgängliga, men många samtida kritiker föredrar nyare utgåvor som har försökt att använda ett mer nutida vokabulär eller en trendigare stil. Lyckligtvis kommer en aldrig sinande ström av nya versioner, då Tolstoy inte gjorde anspråk på rättigheterna kring översättningar, Nya versioner kommer alltid att reflektera ofrånkomliga förändringar i språkanvändning och sociala uppfattningar.

Denna enastående roman kommer aldrig att stå och samla damm, eftersom seder och attityder – som översättningar – förändras med tiden. Begär i dess olika skepnader kommer alltid att finnas, liksom medvetandet som måste tygla dem.

Judith Armstrong hederslärare i konsthistoria, språkvetenskap och lingvistik vid University of Melbourne i Australien. Denna artikel publicerades först i The Conversation.