Homo sum: humani nihil a me alienum puto.
”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande.”
– Terentius
Inget mänskligt är mig främmande?
Verkligen?
Vad anser vi om det uttalandet? Sant eller falskt? Hur speglas Terentius berömda citat i vårt samhälle?
För att undersöka dessa frågor, låt oss först se på samtidens idéer om hjältar och skurkar.
Människor har genom hela historien sett sina hjältar, mytologiska och verkliga, som förebilder. Forntidens människor såg fiktiva figurer som Akilles, Herkules och Aeneas som ideal att mäta sina egna gärningar mot. Bland de levande förebilderna fanns filosofer som Sokrates, krigare som Alexander den store och regenter som Solon och Cincinnatus. Medeltiden beundrade Artur och hans riddare runt runda bordet, El Cid, Beowulf, Karl den store, Alfred den store, Thomas Becket och en hop av riddare och helgon.
Lejonhjärtan i modern tid
Även i modern tid har vi skapat sådana mytologiska hjältar: Stålmannen, Batman, Wonder Woman, Spindelmannen, Avengers och andra. Stålmannens slogan "Sanning, rättvisa och den amerikanska livsstilen" har kanske passerat bäst före-datum men vi vill fortfarande se superhjältarna som de goda, som män och kvinnor vi kan ha som förebilder.
I film förekommer även verklighetstrogna hjältar. Mel Gibsons "Braveheart", "Patrioten" och "Hacksaw Ridge" har nyckelroller med heroiska karaktärsdrag som tidigare generationer skulle ha förstått. I "Dödssynden" framstår Atticus Finch som en man utan brister, en hjälte för såväl sina barn som för hemstadens invånare.
Idag verkar den här typen av verklighetstrogna hjältar nästan ha försvunnit. Tidigare hjältetyper lever antingen inte upp till den politiskt korrekta standarden eller så utelämnas de ur klassrum och skolböcker. Bortsett från fåtalet underhållare och idrottspersoner.
Färga dem grå
Med det ökade antalet antihjältar – en protagonist som uppenbart saknar traditionella heroiska kvaliteter – är distinktionen mellan hjältar och skurkar i litteraturen och filmen inte så uppenbar. I filmvärlden finns allt från Clint Eastwoods tidigare fredlösa mördare William Munny i "De skoningslösa" till den ursinniga mannen i Michael Douglas "Falling Down". På tv ser vi samma tvetydighet i karaktärerna i serier som "Breaking Bad" och "Mad Men".
Grumliga vatten
Känner vi fortfarande igen skurkar? Eller har gränsen mellan skurkerier och hjältemod suddats ut?
På 30-talet gick debatten het. Biobesökare oroade sig för att Hollywood porträtterade gangsters som hjältar. De som protesterade var rädda att ungdomar skulle se filmerna och ta skådespelarna som sina förebilder. Som ett resultat därav skapades en särskild produktionskod, "Hays kod", i Hollywood för att minska på våld, sex och glamorisering av gangsters i filmerna. Hollywood svarade med att fortsätta göra filmer om gangsters men nu var de goda – polisen och FBI – hjältar istället.
I vår egen tid plockar vi då och då fram skurkar ur myter och sagor och ger dem ett mer mänskligt ansikte. Exempelvis i "Grendel", den bästsäljande 70-talsromanen i vilken John Gardener presenterar monstret som slukade människor och bekämpade Beowulf som en sympatisk karaktär. Filmer som "Maleficent" och "Joker" vänder uppochned på myter och sagor och låter liksom Gardner ondskan spela ut och framstå som tragisk och därmed göra oss förstående.
Filmkritikern George McCartney ser en fara i upp och nedvända porträtteringar som "Joker". Han tycker det är fel med filmer baserade på serietidningar som insisterar på att porträttera sina superhjältar och skurkar som om de vore verkliga människor: "Det får oss inte bara att kasta vår misstro åt sidan, det uppmuntrar även unga tittare att värda dessa monster." Med andra ord, vi ger våra unga skurkar till förebilder.
Filmer utan superhjältar är en trend. Om vi går tillbaka till 1972 och tittar på en av mina favoritfilmer genom tiderna: "Gudfadern" ser vi Marlon Brando i rollen som Don Corleone, en gangster som har begått mord och lever på hot och tvång. Som tittare känner man ändå beundran för Dons hängivenhet till familjen och hans känsla för integritet i "affärerna". Han blir en slags hjälte.
En fråga: Vad ska vi göra med skurkar som blir antihjältar, eller ännu värre, hjältar, i vår kultur?
En klyfta som inte behöver någon bro
På en intellektuell nivå kan vi förstå ondska. Jag kan till exempel läsa om en massmördare som är antingen sinnessjuk eller ideologiskt korrupt och på den nivån förstå hans motiv till att skjuta folk. Jag kan greppa det.
Men i mitt hjärta är är mördaren avskräckande. Han mördade oskyldiga män, kvinnor och barn, det är så avskyvärt att man kan bli illamående.
Det är en stor klyfta mellan förståelse och acceptans.
Om vi har kommit till en punkt där vi bygger en bro över den klyftan, då kan ni inte räkna med mig längre. En del saker som människor gör är fel och ondskefullt.
Och de är främmande för mig.
Jeff Minick har fyra barn och en växande skara barnbarn. I 20 år undervisade han i historia, litteratur och latin på seminarium för elever med hemundervisning i Asheville, North Carolina i USA. Idag lever och skriver i Front Royal, Virginia. Du kan följa hans blogg på JeffMinick.com.
Åsikter som uttrycks i artikeln är skribentens egna.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.