I dagens värld har rasism plötsligt blivit en mycket vanlig anklagelse mot främst borgerligt och frihetligt sinnade personer. Med tanke på att man under efterkrigstiden kunnat konstatera en kraftig förbättring i västerlandet av människors attityder avseende ras är detta märkligt.

En särskilt utpräglad minskning av rasismen i världen har troligen skett gällande övertygelsenom att rent biologiska skillnader mellan människor av olika raser påverkar deras förstånd, karaktär och moral. Men helt omärkligt och utan några kända aktörer och krafter bakom fenomenet demonstrationståg eller eldande rasistiska böcker och filmer skulle alltså en stark rasism baserad på andra skäl åter finnas i många länder. Vad är det egentligen som har hänt?

Ett möjligt skäl kunde vara att det sista decenniets massinvandring fått en kvarvarande rasism att växa. Men skälen för de allra flesta att kritisera invandringspolitiken har inte haft något att göra med rasistiska argument. Och kritiken för rasism gäller ofta samhällsförhållanden utan större anknytning till invandring. Ett mycket sannolikare skäl verkar istället vara vitt spridda, populära versioner av den mer teoretiska kulturmarxistiska rasteorin (CRT). Denna hävdar att alla rasgrupper i samhället, inklusive vita, är insnärjda i ett nät av maktordningar, vilka diskriminerar och placerar samhällsgrupperna i olika hierarkier. Man påstår samtidigt att dessa strukturer leder till att makt och privilegier i samhället fördelas så att vita personer konsekvent får fördelar, och övriga boende i landet nackdelar beroende just på sin etnicitet. Någon empirisk forskning som bekräftar påståendena om maktordningar och strukturer finns dock inte, utan påståendena är bara ett antal hypoteser baserade på postmodernistisk filosofi och kulturmarxistisk ideologi, vilka inte har större sanningsvärde än traditionell marxism.