Forskning: Barn borde gå barfota mer för att få bättre fötter
Foto: berez_ka/Shutterstock


Att gå utan skor kan snabbt lära oss att röra oss på ett bättre sätt.

Yngre pojkar använder inte skor i samma utsträckning över hela världen, enligt en ny studie. Medan tyska barn och tonåringar har på sig skor större delen av dagen så går ungefär 90 procent av de sydafrikanska barnen och tonåringarna barfota.

Förutom de uppenbara skillnaderna i klimat ligger det nära till hands att tänka att Sydafrikas lägre ekonomiska ställning i jämförelse med Tysklands vore huvudskälet till att barnen går barfota. Enligt vår egen undersökning finns det andra orsaker.

Vi samlade information om skovanorna hos 714 pojkar i en högstadieskola i ett välbärgat område i Auckland, Nya Zeeland. Nästan hälften av eleverna (45 procent) gick oftast barfota. Många av eleverna i studien kunde också springa 100 till 3 000 meter på hårt underlag utan skor.

Fotens struktur

Skillnader i fotens struktur hos de som aldrig har gått i skor och de som vanligtvis använder skor har beskrivits i över hundra år. I en studie från 1905 varnade Phil Hoffman för att skodesigners satte kundernas modeintresse före fötternas hälsa, vilket hade lett till en design som ”mer eller mindre trycker ihop fotens framdel”.

Den främsta följden för fotens utveckling av att använda skor verkar vara en smalare fot och en lägre hålfot. Detta orsakar ett högre tryck på hälen och främre trampdynan under rörelse.

De som växer upp barfota har bredare fötter och en jämnare tryckfördelning mot fotens utsida och över tårna.

Springa enligt naturen

Vi vet inte vilken effekt det har på rörelseförmågans utveckling att växa upp i skor, eller på skaderisken vid sport, men logiskt sett vore det en bra sak att växa upp barfota.

Hälen är mycket smärtkänslig, vilket innebär att när människor springer barfota tenderar de att undvika att landa på hälen och istället lägga trycket på fotens mitt och främre del. Det ger en större yta som kan ta upp kraften.

För att undvika att slå i med hälen ska foten aldrig vara för långt framför kroppen. Därför brukar barfotalöpare ha ett kortare steg, vilket kräver mindre utsträckning av benet. Barfotalöpare har därför knäna mer böjda och foten pekar mer ner mot golvet. Detta gör att musklerna runt knäet kan hjälpa till att få en kontrollerad landning. Fotleden fungerar då mer som en fjäder.

Problemet med skor

När hälen är täckt känns det mindre när foten möter marken. Löparskon, med sin dämpande hälkudde, möjliggör för löparen att landa på hälen med ett utsträckt ben. Kanske är det därför 75 procent av dagens löpare sätter i hälen först.

När man springer med ett utsträckt ben absorberas kraften av hälen, skelettet och lederna, med mindre hjälp från musklerna. Det kan vara ett av skälen till att de flesta löparskador drabbar strukturer som inte är gjorda för att ta emot stötar (smalben, fötter och knän). Intressant nog, när människor tar av sig skorna så ställer de flesta om till att ta emot med mellanfoten och främre delen av foten.

Barn och tonåringar som är barfota största delen av uppväxten verkar vara nog starka för att kunna springa snabbt och långa sträckor utan skor. Förekomsten av benskador hos eleverna vi studerade i Nya Zeeland låg i nedre delen av det som rapporteras globalt för elever i samma åldrar. Den upptäckten, tillsammans med att det inte finns några bevis för skornas roll i att förebygga skador, gör det rimligt att föreslå att barn borde tillbringa som mycket tid barfota som möjligt.

I många västerländska länder är social acceptans ett hinder för barfotaaktiviteter. Därför kan vuxna som inte växte upp till största delen barfota ha en fotstruktur och benstyrka som gör att det tar tid att gå över till barfotaaktiviteter.

För människor som är ovana vid att gå barfota är nyckeln att gradvis öka tiden för barfotalöpning och -promenader. Det ökade utbudet av skor som påminner om fotens struktur (barfotaskor) och bara har lite dämpning kan vara till hjälp för människor att gå över till att vara barfota. Den förbättrade designen av sådana skor kan även hjälpa till att möta frågan om social acceptans.

Peter Francis leder gruppen för forskning inom muskelskeletal vetenskap vid Leeds Beckett University i England. Artikeln publicerades ursprungligen i The Conversation.

 

Vildhundarna vill ta elefantungen men mamman ingriper – otrolig urkraft

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?