Under våren har årets Bilderbergmöte ägt rum i USA. Till mötet bjuder man in ett hundratal makthavare från olika håll runt om i världen. Demokratisk insyn saknas helt. Detta har pågått sedan 1954, med det uttalade målet att slå vakt om samarbete och undvika ett tredje världskrig. Med tanke på att detta är en av de mest maktcentrerade händelser man kan tänka sig är det anmärkningsvärt att medierna sällan på allvar granskar mötena.
Det är intressant att det i takt med efterkrigstidens demokratisering av framför allt västvärlden har vuxit fram dylika fenomen. Man skulle kunna tänka sig att en sådan brist på transparens vore främmande för demokratiska länder. Men alltsedan Tage Erlanders dagar har så gott som varje svensk statsminister medverkat på mötena. Man kan därför fråga sig vad det finns för garanti för att statsministrarna har representerat folket snarare än Bilderberggruppen.
Hur kan det då komma sig att demokratiseringen också verkar skapa sin motsats? Ofta kopplas demokrati till sådant som lagar, partier och valsystem. Demokrati är alltså på många sätt institutionaliseringen av makten. Människan förväntas därför leva upp till ett system snarare än att systemet förväntas tjäna människan. Detta sker bland annat genom skola och medier. Det vill säga: kunskapen blir abstrakt och lärs ut någon annanstans. Paradoxalt nog blir det därför naturligt att makten samlas i det fördolda och eventuellt avgör människors framtid utan att de berörda har någon talan eller ens inblick. Detta blir extra vämjeligt när man betänker att makten blir alltmer svåråtkomlig, medan övervakningen av vanliga människor ökar.
