Den 19 juni skrev Alex Schulman i Dagens Nyheter att Miljöpartiet måste överge ”sitt obegripliga upplägg med två ledare som ingen kan hålla reda på”. Det är ett märkligt – men knappast överraskande – argument. De senaste åren har väljarnas stöd för Miljöpartiet minskat och Schulman är inte ensam om att vilja ändra språkrörsmodellen.
Flera partimedlemmar, liksom ungdomsorganisationen Grön Ungdom och studentorganisationen Gröna Studenter vill att partiet övergår till att ha en enda partiledare. Anledningen är att, som Sigurdur Andersson – språkrör för Gröna Studenter – uttrycker det: modellen med två språkrör hindrar dem från att bli välkända.
Att folk inte skulle kunna hålla reda på fler än en partiledare är ett fullständigt ologiskt argument. Det är som att påstå att människor inte kan ta till sig musik av The Beatles, eller The Rolling Stones eftersom den framförs av fler än en artist. Men ifrågasättandet av två språkrör är som sagt inte överraskande. Vi lever i en tid då människor är extremt ledarskapsfokuserade.
Första gången ordet ledarskap (eller ledareskap som det hette då) dök upp i svenska dagstidningar var den 19 januari 1856 i Eskilstuna Allehanda. Under de kommande 100 åren var intresset för ämnet tämligen lågt. Så kom 1980-talet och svenskarnas intresse för ledarskap ökade plötsligt lavinartat.
Att folk inte skulle kunna hålla reda på fler än en partiledare är ett fullständigt ologiskt argument.
Under 1900-talets första hälft var partiernas politik i fokus. På valaffischerna presenterades ideologier, inte partiledarna. Jämför det med valet 1979 då Moderaterna hade valaffischer med budskapet ”Rösta på Gösta”. Eller 1998 när Centern gick till val med en närbild på partiledaren Lennart Daléus och orden ”Det här är Lennart”. Tänk om företag skulle göra likadant. Föreställ dig en reklamaffisch för Coca Cola med en bild på vd:n James Quincey och orden ”Det här är James".
Att Schulman tycker det är obegripligt att Miljöpartiet kan ha ”två språkrör som delar på makt och ansvar”, visar hur inarbetat ledarskapstänket är. Demokrati betyder ju folkstyre och som partiledare eller språkrör representerar man ett parti – man är inte partiet. Men många i dag, inklusive journalister, tycks ha svårt att förstå skillnaden.
När det konservativa partiet i Storbritannien (Tories) vann det brittiska valet den 13 december 2019 fylldes tidningarna med rubriker som ”Storseger för Johnsons Tories”, ”Boris Johnson brittiska valets vinnare”, ”Johnson får nästan oinskränkt makt”, ”Winning big, Johnson on course to deliver swift Brexit”, ”Boris Johnson wins majority”, och så vidare. Det hela är lite som att tidningarna skulle påstå att lagkaptenen för ett fotbollslandslag – inte laget – vunnit VM.
I samband med att jag skrev boken Konsten att följa (april 2023), gick jag igenom åtskilliga tidningsartiklar om partipolitiska val runt om i världen och fann att journalister ofta beskriver partiledarna som vinnare eller förlorare. Politik har blivit ett spel mellan individer. Vid svenska riksdagsvalet 2022 kunde vi till exempel läsa att partiledaren Jimmie Åkesson inte bara betraktades som viktig för Sverigedemokraterna, han sades också vara partiet.
Det här är en oroväckande utveckling. Numera tycks även politiker vara förvirrade över sin roll. Under den första presidentdebatten mellan Donald Trump och Joe Biden 2020 sade Biden att ”jag är det demokratiska partiet just nu". Förvånansvärt få journalister reagerade på Bidens uttalande vilket säger en del om vår syn på både ledarskap och demokrati.
Det är hög tid att vi börjar diskutera ledarskapsindustrins påverkan på samhället. I mer än 40 år har ledarskapskonsulter och experter matat oss med budskapet att ledare är viktiga medan följarskapet har ignorerats helt. Detta får allvarliga konsekvenser. Allt fler är i dag övertygade om att människor inte klarar sig utan någon som leder dem. Men hur kan vi tro på demokrati och samtidigt mena att folket måste vägledas? Och varför skulle Miljöpartiets misslyckande bero på att de har två språkrör när partiet gjort bra ifrån sig i tidigare val?
I själva verket tyder de minskade opinionssiffrorna på att språkrörsmodellen inte är problemet. Miljöpartiet har ju framgångsrikt använt denna modell sedan 1980-talet. Varför skulle modellen orsaka problem nu? Menar Schulman att folk i dag inte är lika kapabla att förstå partipolitik som tidigare generationer? Om så är fallet, borde vi inte då diskutera den frågan i stället?
Christian Monö - Följarskapsexpert och författare till boken Konsten att följa: Om följarskapets styrka och ledarmyterna som styr oss.
