Denna månad gick regeringskansliet ut med att man avser att grundlagsskydda aborträtten. Motiveringen är att abort är en fundamental rättighet som ligger till grund för inte bara jämställdheten, utan även för friheten. Men hur blev det så? Här har filosofin en roll att spela, sett till samtidens plattityder.

En fråga som har upptagit mycket av filosofers tid är den om vad sanning är. På ett sätt är detta olyckligt, för när någon drabbas av sanningen vet den med sig vad som är sant. Den stora frågan är egentligen inte vad sanningen är utan varför så många människor undviker att vara sanningsenliga. I abortfrågan är detta tydligt, där det mänskliga fostret förnekas sin mänsklighet och där människor har låtit en lagbok inta hjärtats plats.

Det finns således ett slags avgrund mellan vad människan är och vad hon utger sig för att vara. Ingen filosof har lika förbehållslöst dykt ner i denna avgrund som Friedrich Nietzsche. Även om Nietzsche är känd för att frångå det metodiska hade han en metod för att ta reda på hur och varför människan undviker sitt eget vara: genealogin. Med den avses att förstå varför och hur mänskliga värderingar uppkommer.