Ett folk av extremister?
Hur lagom är vi svenskar egentligen? Foto: Chris Jackson/Getty Images


I dag presenterades så beslutet att försvaret får 500 miljoner kronor extra i år. En relativt liten slant i sammanhanget, men något som är en del i en större bild, där det svenska försvaret prioriteras igen efter en längre tynande tillvaro.

Så här i backspegeln kan det förvåna lite hur snabba vi svenskar var att ställa om från invasionsförsvar till insatsförsvar och lägga ner stora delar av vår försvarskapacitet vid kalla krigets slut – som om vi tänkte oss att det aldrig skulle kunna börja blåsa snålare säkerhetspolitiska vindar i närområdet igen.

I en intervju i Studio Axess pratar ledarskribenten och försvarsexperten Patrik Oksanen om bland annat detta, och levererar en högintressant observation om svenskarna.

– Vi är ett folk av extremister. Vi gör saker och ting helhjärtat.

Att rubba det rådande paradigmet kan vara nog så trögt, men när det väl görs, så svänger pendeln snabbt, och vi går ”all in” för det som för tillfället upplevs som rätt riktning, menar Oksanen.

Det här är en rätt intressant kontrast till Sverige som ”landet lagom” och ”mellanmjölkens land”. Är inte det här två oförenliga bilder?

Inte nödvändigtvis, om man vidare analyserar lite vad Oksanen i det här avseendet tycks mena med ”extremister”, nämligen inte någon som har idéer som nödvändigtvis är extrema i sig, utan någon som alltid drar saker så långt de går. Någon som går till ytterligheter, helt enkelt.

Sverige är ett ganska litet land, ibland kanske för litet för att det på allvar ska rymmas många olika röster och parallella riktningar. Vi har en stark konsensuskultur, som säkerligen tjänat oss väl i många sammanhang, men som också, precis som allt här i världen, har sina baksidor. En sådan baksida är att det ibland saknas ett hälsosamt motstånd.

Till och med en bra idé kan behöva en viss tröghet för att den inte ska löpa amok och få oönskade konsekvenser. I en kultur där konsensus premieras, och alla har en tendens att hoppa på tåget när det kommer, kan saker ibland skena iväg, eftersom det är så få som kan eller vill inta den motsatta hållningen. Den där motståndspositionen kan vara obekväm; i vissa fall kan den faktiskt hota ens arbete, ens position och ens sociala ställning.

Det gäller så klart inte allt, men i vissa frågor – som det blev med försvaret till exempel – tenderar vi att bli så ense att saker svänger väldigt häftigt. Vårt anammande av mångkultur som självklar utgångspunkt är ett annat exempel, liksom den rätt så hemodlade företeelsen normkritik, som på bara några år blivit ett självklart inslag i all möjlig offentlig verksamhet.

Frågan är dock om alla verkligen är så ense som det kan verka, eller om det är så att när vissa saker anammas i ”rätt” styrande kretsar vid ”rätt” tillfälle, så blir de nästan självgående i vårt väloljade konsensusmaskineri?

När det gäller exemplet försvar finns det hårda realiteter att förhålla sig till, och en tradition av breda politiska överenskommelser, baserad på en förståelse att det här inte är en arena för att i första hand plocka politiska poäng. Patrik Oksanen säger också att han är övertygad om att pendeln nu är på väg att svänga tillbaka mot en insikt om att ett betydligt starkare försvar är nödvändigt.

I andra frågor är det som bekant mer komplicerat. Och i bland får man också en känsla av att kulturella och sociala koncept – vars praktiska konsekvenser kanske inte är så omedelbart hårda och otvetydiga som en invasion av främmande makt – tillåts rasa på, så länge de ”känns rätt” och stödjer den berömda Sverigebilden.

Risken är dock att det leder till missnöje och alienation hos dem som inte håller med, men känner att det inte riktigt finns utrymme för avvikande röster.