Debatt: Statens porträttsamling – vill vi ha den museal eller levande?

Kulturarv

På Gripsholms slott hänger mellan 800 och 900 porträtt av totalt över 5 000 konstverk i statens porträttsamling, skriver debattören. Foto: Eva Rosander


Statens Porträttsamling på Gripsholm – det formella namnet på denna världens äldsta porträttsamling – lyder sedan 1860-talet under Nationalmuseum. Samlingen innehåller i dag över 5 000 konstverk. På dess ”hemmaväggar” (Gripsholms slott) hänger mellan 800 och 900 porträtt. Porträttsamlingen bör synliggöras, menar författaren och kulturskribenten Mats Werner.


Resterande konstverk är utlånade till andra myndigheter, hänger på Nationalmuseum eller befinner sig till största delen i magasinens mörker.

De som hänger på Gripsholm är huvudsakligen äldre konstverk. Med undantag av det 40–50-tal verk som växlar i den så kallade gallerikorridoren, är det som visas i slottet från tiden före 1809.

Mellan 1947 och 1990 hängde den moderna delen av samlingen (det vill säga porträtt efter 1809) i den intilliggande folkhögskolans lokaler. När denna slutade att vara offentligt ägd så hamnade alla dessa målningar och skulpturer i magasin.

Statens Porträttsamling trots allt vårt lands främsta ”Hall of Fame”.

Men samlingen växer ständigt genom inköp och genom donationer. Och det är inte den klassiska delen som växer (även om det säkert också köps in ett och annat äldre porträtt för att komplettera samlingen) utan den moderna och nutida, som alltså med råge torde omfatta majoriteten av verken i samlingen.

Är det då rimligt att det är Nationalmuseum som skall ha ansvaret för samlingen? Varför inte Moderna Museet? Eller ännu hellre, varför inte låta Statens Porträttsamling vara en egen myndighet med säte vid Gripsholm där samlingen trots allt har sin formella hemvist. Nationalmuseum såväl som Moderna Museet kanske har nog med egna problem idag. De brottas med bristande intäkter och ökande kostnader och tvingas själva använda stora externa magasinslokaler. Samtidigt har det öppnat sig en möjlighet att lösa den moderna delen av porträttsamlingens hemlöshet just på Gripsholms slottsområde.

2014 brann den gamla kungsladugården från slutet av 1800-talet ner till grunden. En tredjedel av byggnaden hade då under ett antal år varit hem för Grafikens Hus som där fått ändamålsenliga och besökarvänliga lokaler. Staten äger såväl mark som byggnader, vilka förvaltas av Statens Fastighetsverk. Verket tog snart efter branden ett inriktningsbeslut att byggnaden skulle återuppföras. Vad vore ett rimligare ändamål för staten än att låta den moderna delen av porträttsamlingen få ett permanent hem i en återuppbyggd kungsladugårdsbyggnad, helt anpassad för att vara utställnings-, administrations- och magasinslokaler för denna unika samling? Läget med gångavstånd mellan samlingens båda delar, i slottet och gamla kungsladugården (förslagsvis döpt till ”Konterfejan”) och invid idyllen Mariefred, som i sig är en stor turistmagnet med utomordentliga kommunikationer till och från Stockholm, är en stor tillgång och innebär stora möjligheter.

Möjligheter att anordna pedagogiska temautställningar eller symposier kring viktiga personer, yrken eller företeelser ur vårt lands historia, kan göra samlingen ständigt levande och givande för besökare och forskare, och är något som hittills inte funnits. Statens Porträttsamling är trots allt vårt lands främsta ”Hall of Fame”. Genom att vara fristående från de större statliga museerna skulle porträttsamlingen här kunna frodas och utnyttjas på ett betydligt tillgängligare och mångsidigare sätt än det konservativa lagerhållande som dagens förhållanden mera liknar. Jag uppmanar därför kulturpolitiker i riksdag och regering att verka för att Statens Porträttsamling får den status och de möjligheter den förtjänar som ett Svenskt Pantheon för att – med en travestering – visa ”Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar... samt märkvärdigaste fruntimmer”, och inte behöva förtvina i mörka magasin.

Mats Werner - Författare och kulturskribent