Debatt: Socialtjänsten stjälper i stället för hjälper

Socialtjänst

Jag är själv legitimerad sjuksköterska och har därför när jag jobbar något som gör mig ansvarig för de beslut jag tar – min legitimation, skriver debattören. Foto: Shutterstock


Vi har upplevt det så många gånger nu i rollen som stöd till föräldrar som blivit utsatta för psykiska kränkningar och anklagade för att ha begått brott som inte har polisanmälts eller prövats i rätten. Det hävdar föreningen B.A.R.N.

Det räcker med att det skrivs ner av socialtjänsten för att subjektiva bedömningar ska bli objektiva fakta som följer med genom alla instanser utan ifrågasättande.

I Sverige är man oskyldig tills motsatsen har bevisats men socialtjänsten står enligt vår erfarenhet över det. Den informationen går sedan vidare till nämnd och förvaltningsrätt utan att någon efterfrågar något som styrker det.

Det är något mycket fel i den här kedjan som bygger på enbart tillit, något mycket viktigt saknas – det finns ingen som helst rättssäkerhet.

Vi kan inte ha en myndighet som står över lagen.

Vi kan inte ha en myndighet som står över lagen och går på ren känsla, personliga åsikter och fördomar och ett system för överprövning som alltid utgår från att alla har agerat korrekt.

En myndighet som drivs av 25-åriga socionomer, som inte kan ha fått tillräckligt med livserfarenhet och arbetslivserfarenhet för att kunna fatta viktiga beslut rörande barn. Om de tar fel beslut kan det förstöra barn för livet, utan att de förstå det. Över dem finns så kallade teamledare som är i samma ålder, med samma brister i kompetens och erfarenhet, och som alltid har fullt förtroende för sina kollegor.

De som arbetar som socialsekreterare saknar ofta kompetens då de har gått en generalistutbildning som är som en förlängning av samhällsvetenskapsprogrammet på gymnasiet. De saknar den kunskap som ger insikt i hur det påverkar barn med autism då de blir separerade från sin primära anknytningsperson samt de skador som det ger; skador som ofta aldrig går att reparera.

Jag har redan varit på en begravning av ett barn som efter för lång tid av omplaceringar hängde sig innan 14 års ålder och det räckte för att jag skulle få en ödmjukhet som jag inte vill att fler ska få på det sättet. Jag är själv legitimerad sjuksköterska och har därför när jag jobbar något som gör mig ansvarig för de beslut jag tar – min legitimation. Varför kräver vi inte det av socialtjänsten? Varför behöver de inte ta ansvar?

Jag har mött människor i alla tänkbara situationer i min yrkesroll: människor som på grund av sin sjukdom har sagt kränkande saker, fula ord och kallat mig många saker. Även människor som varit missnöjda med vården av sina närstående och varit arga och låtit sin ilska gå ut över mig, men aldrig har jag tagit det personligt eftersom jag har varit i en yrkesroll.

Jag har sannerligen aldrig medvetet provocerat människor som jag vet lever under omänsklig stress och sedan abrupt avbrutit ett möte för att jag känt mig kränkt.

Det är dock fullt tillåtet för de som arbetar med att omhänderta barn på lösa och obekräftade uppgifter som socionom på socialtjänsten.

Var finns rättssäkerheten i detta?

Anna Porsvald - Styrelseledamot i föreningen B.A.R.N., legitimerad sjuksköterska och föreläsare och sakkunnig inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Fd ordförande och vice ordförande i Autism- & Aspergerföreningen Västmanland.

Susanne Säfström-Markebjer - Grundare och ordförande i B.A.R.N. (Barnets bästa. Alltid. Rättssäkerhet. Nu.) #inte1barntill