Pianovirtuosen Ludwig van Beethoven (1770-1827) är en av tidernas mest inflytelserika kompositörer. Han öppnade för rikare instrumentering och en för sin tid våldsam dynamik. Störst betydelse fick hans symfoniska verk. Alla efterkommande symfonier kom sedan att jämföras med Beethovens.
Var och en av Beethovens nio symfonier har sin egen unika karaktär, men de utgör också en helhet. Varje symfoni banar väg för den nästkommande. Den italienske dirigenten Riccardo Chailly närmar sig Beethovens symfonier som ett enda, fullständigt verk, har han sagt till The Gramophone. Inte så att de alla måste framföras varje gång, utan snarare så att han tänker på dem som opus magnum.
– Hypotetiskt vore mitt ideal att spela de nio symfonierna non stop. Jag har analyserat slutet av en symfoni och början på nästa, och då ser man en viss logik framträda; en symfoni följer den förra med en annorlunda tonalitet, form och karaktär. Men alla symfonierna hör till denna enhet av ett verk, ett opus.
Men är det ens möjligt att sätta samman första symfonins inledande takt med körfinalen i den nionde? Hur kan man skapa en ”integrerad cykel” av det, och inte bara en antologi med nio självständiga framföranden?
– Denna enorma resa, så lång, så svår, måste formas logiskt; att tänka på alla symfonierna ger den logiken, sade Riccardo Chailly till The Gramophone.
En avgjutning av Beethovens ansikte.
Beethoven föddes i Bonn men flyttade som 20-åring till Wien, där han började studera under Joseph Haydn. Tidiga Beethoven tillhör wienklassicismen och har likheter med Mozart och Haydn, men hans senare verk ses som en övergång mellan klassicismen och romantiken.
Beethoven skiljde sig från tidigare kompositörer med sina stora, arkitektoniska strukturer, som karaktäriserades av välutvecklade teman och motiv, skriver World Heritage Encyclopedia om kompositörens stil. Beethoven lekte med olika tonarter och harmonier, och skapade känslan av oändliga musikaliska rymder.
Han hade också flyttat ned orkesterns ljudcentrum till altfiolerna, och fiolernas och cellornas lägre register. Det gav musiken en tyngre och mörkare känsla än Mozarts och Haydns.
Den första symfonin är tydligt influerad av Haydn. Den hade premiär år 1800, och redan då hade Beethoven börjat märka av sin hörselskada. Enligt ett brev han skrev samma år till sin barndomsvän i Bonn, som var läkare, hade hörseln ständigt försvagats under tre års tid:
”Jag kan ge en bild av denna speciella dövhet, då jag är tvungen att berätta för dig att på teatern måste jag gå väldigt nära orkestern för att förstå musikerna, och från avstånd hör jag inte instrumentens höga toner och sångarnas röster,” skrev han.
Ett notblad från Ludwig van Beethovens symfoni nr 7 som han skrev 1811-1812. Foto: De Agostini Picture Library/ Getty Images
Den försämrade hörseln gjorde Beethoven deprimerad. 1802 var han självmordsbenägen, men det var också året då han skrev sin andra symfoni, vars fjärde sats lär bygga på en annan av Beethovens åkommor – hans magproblem.
Öronen försämrades gradvis, och år 1818 hade Beethoven helt förlorat hörseln. Den sista symfonin, nr 9, som innefattar Schillers dikt ”Ode an die Freude”, komponerade han alltså som döv. Den uppfördes för första gången 1824.
Nian hör till hans mest kända symfonier, jämte nr 3, ”Eroica”, som var en hyllning till Napoleon Bonaparte, och nr 5, ”Ödessymfonin”. I kommande artiklar ska vi ta en titt på alla Beethovens nio symfonier, även de som inte är så kända.
Beethovens symfonier: Nr 1 – Arvet från Haydn
Beethovens symfonier: Nr 2 – Hicka och rapar
Beethovens symfonier: Nr 3 ”Eroica” – En bro från klassicismen till romantiken
Beethovens symfonier: Nr 4 – En fest i fyra satser
Beethovens symfonier: Nr 5 – Den ikoniska "Ödessymfonin"
Beethovens symfonier: Nr 6 "Pastoralsymfonin" – En hyllning till naturen
Beethovens symfonier: Nr 7 – "Dansens apoteos"
Beethovens symfonier: Nr 8 – Den lilla symfonin med stark ton
