Det har gått 30 dagar sedan valet, och egentligen är det inte så lång tid, men alla är ändå frustrerade. Till och med Henrik Ekengren Oscarsson, statsvetarprofessorn som verkligen har erfarenhet av regeringsförhandlingar. Det handlar om de röda brandväggarna och om Magdalena Anderssons oförmåga att ta fram ett regeringsalternativ. Före valet pratade hon bara om att de skulle samverka. Jag skulle kalla det nonchalans för väljarna. Det finns egentligen ingen rödgrön majoritet, bara en dröm om en röd statsminister som i många frågor skiftar i blått. Samtliga samarbetspartier har krav på Andersson att hon ska backa från sina egna vallöften, och valresultatet har minskat hennes makt. De är instängda i en blockpolitik som mer eller mindre har blivit ett fängelse.
Andersson förväntas hålla ihop ett block vars partier inte ens är överens om vilka som får ingå i regeringen. Och det mest anmärkningsvärda är att detta inte uppstod efter valet. Motsättningarna var kända före den 13 september. Ingen kan hävda att Centerpartiets eller Vänsterpartiets positioner kom som en överraskning. Eller att Miljöpartiet kräver att få sitta med i en regering och att Helldén sagt att de kommer att fälla en regering som de inte sitter med i eller som säger ja till kärnkraft.
Nu ska partierna i ett försök att lätta på låsningarna börja förhandla om budgeten, men budgetspåret är inte enkelt. Skillnaderna mellan partierna om skatter, företagande och välfärdens finansiering är stora. För att inte tala om energipolitiken. Det verkligt intressanta är om budgetförhandlingarna blir ett sätt att lösa regeringsfrågan eller ett sätt att skjuta den framför sig. Om de kan förhandla om budgeten, varför kan de då inte komma överens om vem som ska regera landet?
