Med Alice på halsen är en lågmäld tysk film med säregen stämning och vackert foto. En film som nöjer sig med att lugnt betrakta. Ur detta skådande föds intressanta ämnen, inte minst om det högteknologiska samhället.

Philip, en tysk man i 30-årsåldern, reser genom USA. Han har i uppdrag från sin publicist att skriva om det amerikanska landskapet men har drabbats av skrivkramp och i stället börjat ta polaroidfotografier. När han ska flyga hem från New York möter han Lisa, en jämnårig kvinna, och hennes nioåriga dotter Alice. På grund av strejker på flygbolaget måste de stanna en natt till. När Philip vaknar har Lisa lämnat en lapp där det står att hon måste reda ut saker i sitt tidigare förhållande. Hon påstår att de ska träffas före flygfärden men uteblir och ber Philip att i stället flyga med dottern till Nederländerna och vänta på henne där.

Av synopsisen att döma är Med Alice på halsen en film om en vilsen man som måste lära sig att se till någon annan än sig själv, och en flicka som blir sviken av sin mor, som överger sin dotter och låter en främling ta hand om henne. Detta upptar dock förvånansvärt lite av filmens värld. Med sitt vackra svartvita foto och långsamma tempo är det en film som har sin grund i stämningen. Regissören Wim Wenders är en del av den strömning som brukar benämnas ”nya tyska filmen”; en reaktion på att filmen blivit för kommersiell och intetsägande, och i stället vill sätta regissörens vision och den autentiska inspelningsplatsen i centrum.