Införandet av 4-procentspärren i Sverige 1970 har haft betydande konsekvenser för demokratisk representation, skriver läraren Ingela Borgefjord.

Enligt regeringsformen (RF 1 kap. 1 §) utgår all offentlig makt från folket, och varje medborgares röst ska ha möjlighet att påverka beslutsfattandet. Spärren gör att röster på partier som inte når 4 procent nationellt helt ignoreras, vilket innebär att dessa väljare utesluts från representation i riksdagen. Detta strider mot grundlagens principer om folkstyre och lika rösträtt. Historiska data visar tydligt hur denna andel har varierat och ökat över tid från 2,5 procent 1970 till 4 procent 2022. Det kan också finnas personer som röstar på vissa partier inte för att de egentligen stöttar deras politik, utan för att det inte finns något alternativ som de tror kan komma över spärren, och de inte vill riskera att helt ”slösa bort” sin röst.

Som kontrast har Norge ingen nationell spärr, vilket innebär att även små partier får representation proportionellt efter antal röster. Detta gör den norska riksdagen mer representativ, medan den svenska riksdagen utesluter tusentals väljare från makt och inflytande.

Systemet prioriterar stabilitet och snabba beslut framför proportionell representation, vilket gör riksdagen mindre representativ och demokratin i praktiken otillräcklig. Det är alltså inte missnöjet hos väljarna som hotar demokratin, utan att ett betydande antal väljare inte får någon faktisk makt eller representation i det politiska systemet.

Eftersom andelen som inte känner sig representerad ökar och många beslut fattas över huvudet på befolkningen, är det hög tid att ta bort spärren.

Ingela Borgefjord
Lärare i kemi, biologi och naturkunskap