Föreställ dig att ditt barn kidnappades. Kidnapparna var alla medlemmar i en dödssekt som invaderat Sverige. De sålde ditt barn vidare, du fick aldrig veta till vem.
Senare återvände främlingarna till sitt hemland, men landet vägrade åtala sektens medlemmar. Endast de få specifika individer som varit dumma nog att dokumentera sig själva begå konkreta våldshandlingar åtalades – trots att samtliga resenärer hade skrivit på ett anställningsavtal för att slåss för dödssekten, och mottagit lön för detta.
Föreställ dig att försvaret av denna orättvisa var att det inte fanns lagutrymme för att åtala, trots att det faktiskt fanns både lag och prejudikat.
Det här scenariot är verklighet för familjemedlemmar till de som angripits av svenska IS-återvändare. Förövarna tillåts fly rättsskipning genom hemresan till Sverige.
Det påstås att de inte kan åtalas, trots att samtliga IS-återvändare skulle kunna straffas i enlighet med lagen om förberedelse till brott, 23 kapitlet, 2§ i brottsbalken. Den förbjuder både att planera, främja, anta befattning, eller ta emot pengar för brott.
IS avlönade sina medlemmar för att döda. Är detta inte ett tydligt fall av ”ta emot pengar"? Att åka till en specifik plats (IS-område) för att ta sig an en specifik tjänst, bör inte detta falla under begreppet "befattning”? Utgör inte resan och anslutningen till IS – i absolut minsta fall – ett främjande av brott? Även om någon enbart jobbat som bilmekaniker åt IS, har ändå bilarna nyttjats för att transportera mördare till offer och slavar till köpare.
En jämförelse: 2016 dömdes en man i Sverige för förberedelse för mord när han försökte åka beväpnad till sin före detta partner. Hans vänner varnade expartnern om det onda uppsåtet, innan något hände. Är det inte ett större bevis på planerat mord när man åker till en annan kontinent och tar avlönat arbete för att mörda?
Om denna lag applicerade skulle man kunna fälla alla – inte bara de som åkte efter det nyinförda förbudet mot terrorresor. Detta lagutrymme är heller inte det enda, utan relevant är även 4§ ur lagen om straff för terroristbrott (2003:148).
Om lagen är ambivalent i sin räckvidd betyder det inte att vi ska ge upp. I sådana fall drivs åtal för att skapa prejudikat. När ICA ansåg att EU skulle ge dem rätt att sälja alkohol, startades en process för att få lagen prövad. ICA fick fel i sak, men de försökte, då frågan var viktig för dem. Bryr sig våra myndigheter mindre om rättvisa än vad ICA bryr sig om alkoholförsäljning?
Anta att jag virrat bort mig, att lagen inte tillåter åtal. Då är det ändå möjligt för våra makthavare att skriva om grundlagen för att tillåta ett unikt undantag från förbudet mot retroaktiv rättstillämpning, med andra ord att lagen mot terrorresor (och endast den) kan gälla för perioden innan den stiftades. Detta låter radikalt, men kom ihåg att det var via ett sådant undantag nazisterna dömdes i Nürnberg. Om vi inte tar till samma åtgärder mot IS-återvändare, är det då för att vi anser att nazisterna borde ha gått fria?
Om vi inte gör något alls, vad svarar vi då brottsoffren på frågan: "Förtjänar inte vi rättvisa?”
Staffan Marklund är en bloggare som verkar för att IS-återvändare ska åtalas. Läs mer om frågan på hans blogg.
Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna.
