Därför kan sann egenvård omvandla din inre röst och lysa upp ditt inre till en djupare medkänsla för andra. 

Har du någonsin undrat varför vi är så dåliga på att ta hand om oss själva och varför egenvård är så svårt och inte instinktivt? Det finns otaliga böcker om hur man ska ta hand om sig själv, så varför klarar vi inte av det?

En mycket djupare och rikare nivå av självomsorg finns; en som inte handlar om att "göra" något för oss själva utan snarare om att "vara" med oss själva.

En sak är att vår grundinställning till självomsorg är fel, eller iallafall har en felaktig struktur. Vi får lära oss att egenvård är en yttre process; det betyder att du får en massage, äter bra eller tar en promenad. Alla är giltiga egenvårdsåtgärder som tjänar oss och ändå finns det en mycket djupare och rikare nivå av egenvård; en som inte handlar om att "göra" något för oss själva utan snarare om att "vara" med oss själva.

Den slags självomsorg som djupt förbättrar våra liv innebär att skapa en inre dialog som är uppfylld av vänlighet, stöd och nyfikenhet.

Den mest effektiva självomsorgen handlar mer om vilken typ av sällskap vi har inombords; det slags samtal vi för med oss själva i våra sinnen. Den slags självomsorg som djupt förbättrar våra liv innebär att skapa en inre dialog som är uppfylld av vänlighet, stöd och nyfikenhet. Sann självomsorg betyder, och som ordet innebär, att vi verkligen har omsorg om och bryr oss om oss själva.

Denna bredd av självomsorg, att relatera till oss själva på ett vänligt och stödjande sätt, är icke endast inte framhävd i vår kultur, utan motverkas ofta. Faktum är att vi tenderar att vara rädda för vad som skulle hända oss, vem vi skulle bli och hur vi skulle bli bedömda om vi skulle värdesätta oss själva och sluta upp med dömandet och otåligheten. Så vad är det med det att utveckla ett vänligt och medkännande förhållande till sig själv som är så hotande?

Är inte egenvård själviskt?

Medan de flesta av oss skulle hävda att vi är ganska bra på egenvård, känner vi oss ofta själviska när det gäller att behandla oss själva med omsorg: ”Hur själviskt är det inte att jag spenderar tid på att tänka på vad jag behöver, när så många människor inte har den lyxen!” Rädslan för att bli dömd (av sig själv och andra) som självisk är det som håller många människor borta från att ha en större medkänsla med sig själv eller att be om omsorg och vänlighet från andra även när man är i desperat behov av det.

Vi är rädda för att om vi bryr oss för mycket om oss själva så kommer det inte att finnas någon omsorg kvar för andra, som om omsorg är en begränsad vara. Det är som om att om vi tar oss tid till att uppmärksamma vår egen upplevelse, så skulle vi bli så självintresserade och egoistiska att vi skulle sluta vilja ge omsorg och visa vänlighet mot någon annan.

Sanningen är den att det bara är när vi känner oss väl omhändertagna och när våra känslor har blivit ordentligt hörda och bejakade som vi har tillräckliga resurser att erbjuda dem till andra.

I det här trossystemet är vår medkänsla för andra bara en slags fasad, något som vi gör för att verka vara en bra person. Vi är desperat rädda för vem vi skulle bli om vi relaterade till oss själva med vänlighet och omsorg – precis som om bara en smak av vår egen sötma skulle frigöra det verkliga narcissistiska monstret inom oss.

Sanningen är den att det bara är när vi känner oss väl omhändertagna och när våra känslor har blivit ordentligt hörda och bejakade som vi har tillräckliga resurser att erbjuda dem till andra. När vår brunn är full så är vi som mest osjälviska och kan fullt ut uppleva vår godhet och inneboende önskan om att vara till tjänst.

Förmågan och villigheten till att vara medkännande med vår egen erfarenhet är exakt det som behövs för att vi ska kunna ha empati med andras erfarenheter. Paradoxalt nog är det att ta hand om oss själva det som gör oss osjälviska. När vi avvisar eller ignorerar oss själva så kan vi inte vara verkligen medkännande med andra, och absolut inte fullt ut eftersom en stor del av vårt hjärta då är stängt och otillgängligt.

Bestäm dig för att vara en stödjande och kärleksfull närvaro inom ditt eget varande.

Detta betyder inte att vi inte kan vara vänliga människor utan att vara vänliga och omhändertagande mot oss själva. Men utan förmågan att kärleksfullt relatera till vår egen erfarenhet är vi avskilda från det verkliga djupet av vår kärlekspotential. Det är som om vi bor i en damm när vi skulle kunna ha tillgång till havet.

När du tar hand om andra så försök att relatera till dig själv med samma inställning av vänlighet och värme. Kom ihåg att erbjuda dig själv ett nyfiket och medkännande öra; att prata med dig själv som med någon som är viktig, att ta en paus från dömandet av dig själv och att till och med överväga vad som är bra för dig själv. Bestäm dig för att vara en stödjande och kärleksfull närvaro inom ditt eget varande. 

Nancy Colier är psykoterapeut, författare, föreläsare, leder workshops och har skrivit flera böcker om mindfulness och personlig utveckling. Hon finns tillgänglig för individuell psykoterapi, mindfulnessträning, föreläsningar och workshops. Hon arbetar också med klienter över Skype runt om i världen. För mer information, besök NancyColier.com