Under en intervju med Larry David diskuterades det filmklipp som ibland läggs upp där flygresenär A i ekonomiklass fäller tillbaka sin stolsrygg, varpå resenär B klagar över att det blir för trångt och ber resenär A att fälla upp stolsryggen. Detta leder ofta till högljudda diskussioner och ibland handgemäng mellan resenärerna.
Argumentet som resenär A lyfter fram bygger på att han betalat för sin stol och därmed har rätt att fälla ner stolsryggen utan att be om tillåtelse, och om det besvärar resenär B så får denne flyga business class, där det finns mer utrymme. Resenär B å sin sida menar att det minsann inte är en rättighet att fälla tillbaka sätet, utan att hänsyn ska tas till resenären bakom. Vem har rätt? Programledaren frågade Larry David vad han hade gjort i resenär A:s ställe. Det lät på programledaren som att han antog att Larry David skulle ha fällt tillbaka stolsryggen med argumenten ovan; åtminstone skulle Larry Davids rollfigur i tv-serien ”Simma lugnt, Larry!” (”Curb your enthusiasm”) ha gjort så. Larry höll med om att hans rollfigur kanske hade gjort det, men att han själv inte per automatik hade fällt tillbaka stolsryggen. Programledaren var något förvånad och frågade honom varför, varpå Larry svarade: ”You have to golden rule it”, det vill säga utgå från hur du hade velat att personen framför dig hade agerat i en liknande situation. Larry sade att han själv hade frågat personen bakom om det var okej att han fällde ner stolsryggen. Den gyllene regeln, att man ska bete sig mot andra som man önskar att de ska bete sig mot en själv, var utgångspunkten för Larry Davids förhållningssätt.
I slutet av 1980-talet samtalade jag med en banks chefsjurist. Han berättade att när han tjänstgjorde vid Stockholms tingsrätt 1947 ställdes tre frågor juristerna emellan när de bedömde ett rättsfall. Fråga 1: Vad säger lagen? Fråga 2: Vad säger moralen? Fråga 3: Vad hade en sund människa gjort i en liknande situation? Han menade att frågan om den sunda människan var en viktig del vid bedömningen av en persons agerande vid ett misstänkt brott och att referensen för en sund människa varierar över tid.
