När Robert Redford dog var det som att en hel värld av filmälskare drog efter andan. För Redford, här i westernklassikern ”Butch Cassidy och Sundance Kid”, fick alltid folk att vallfärda till biosaloonen, förlåt, salongen.
Det fanns ett särskilt ljus över Robert Redford. Inte det hårda, kalla skenet från dagens digitala värld, utan ett gyllene, nästan dammigt ljus som minner om tiden då biografer var palats, när röken låg som en slöja i projektorns stråle och popcorn ännu luktade smör på riktigt. Robert Redford blev aldrig bara en filmstjärna. Han blev en symbol för en epok – för det sena 1900-talets sista skimmer av romantik, äventyr och idealism. Därför kallas han ibland den siste matinéidolen, ett uttryck som lika mycket handlar om oss som om honom.
Ordet ”matinéidol” tillhör ett språk som nästan har försvunnit. Det kommer från den tiden när biografer visade matinéer – föreställningar mitt på dagen, dit ungdomar och hemmafruar smög sig för att drömma bort några timmar. En matinéidol var en man vars ansikte kunde få tiden att stanna: Gregory Peck, Montgomery Clift, Cary Grant. Män som var vackra men inte fåfänga, starka men melankoliska.
