Har såväl råttorna som orden blivit för många? Kulturchefen berättar om ett lika märkvärdigt som sorgligt samtal, och frågar sig vad som händer när vårt språk inte längre lyssnar på oss.
En rätt uppburen författare sade i en intervju för några år sedan något som jag återkommit till i mina tankar. Han sade: ”Jag förstår inte varför så många författare är så fåordiga. Språket är ju gratis!” Om man är lite generös kan man läsa ett sådant yttrande som enbart oövertänkt, och möjligen som mindre begåvat, slarvigt eller dumt, och stanna vid det. Men yttrandet kan förstås på ett djupare plan, som ett uttryck för ett synsätt som säger något om vår samtid. Ingen författare för säg hundra år sedan hade förmodligen sagt något liknande. I dag däremot har vi en situation där till och med de traditionellt mer litterärt inriktade förlagen väljer att inte ge ut böcker för att de är ”för tunna till formatet”, det vill säga för sparsamma med orden. Det liknar filmens utveckling, där själva tilltalet som regel är lika flyktigt som påträngande: bilderna hetsas fram genom att ingenting i dem ges tillfälle att andas, att landa i sig självt. Ett frenetiskt klippande, där ögat konstant kastas mellan överblick och detaljer på någon mikrosekund, i ett förfarande som bär likheter med en obduktion: kroppen skärs i bitar, helheten sönderstyckas, och tid och rum upplöses i sina beståndsdelar. Själva verkligheten splittras, och ”snittandet”, farten, flyktigheten, ”att något händer”, blir huvudsaken.
Jag kom att tänka på detta då jag fick ett telefonsamtal från en väninna. Hon inledde med att tala om råttor och vilket problem de blivit. ”De finns överallt!” utropade hon. Detta kunde jag relatera till, då jag på mina kvällspromenader, i synnerhet när de sker i ruskigt väder och få andra själar tar sig ut, ser råttorna korsa gångbanorna med vad som tycks vara ett allt större självförtroende för varje år som går. ”De är överallt!” upprepade hon frenetiskt. ”De är på innergården, i tvättstugan, i hallen, i sovrummet, i badrummet och i köket! Jag kan inte sova!” Nog för att hon alltid varit lite överspänd, och rätt så excentrisk, men kunde råttorna verkligen vara överallt? Så fick hon mig att plötsligt stanna upp. Som från ingenstans sade hon, med en overkligt lugn röst: ”Det har blivit tio år tidigare utanför fönstren.” Jag insåg att råttorna bara fanns i hennes huvud, och några timmar senare hjälpte jag henne till sjukhuset.
