Den främsta orsaken till de återkommande oroligheterna i Frankrike – från skolprotester till bredare missnöje – är landets långvariga ekonomiska kris. Frankrike har inte haft en budget i balans sedan 1974. Parallellen till Grekland för 20 år sedan ligger nära till hands, men en tvångsförvaltning i grekisk stil är osannolik. Inte för att landet är friskare, utan för att det är för stort.
Underskottet i de offentliga finanserna har i Frankrike legat kring 5–6 procent av bnp de senaste åren och väntas ligga kvar på cirka 5–5,4 procent. Statsskulden har passerat 115 procent av bnp och ligger efter första kvartalet 2026 på omkring 117,5 procent (drygt 3 500 miljarder euro), med prognoser som pekar mot 119–122 procent. Samtidigt har den enda större pensionsreformen på senare tid – höjningen av pensionsåldern från 62 till 64 år 2023 – suspenderats till efter presidentvalet 2027 för att rädda regeringen. Premiärminister Sébastien Lecornu meddelade i oktober 2025 att ingen höjning skulle ske före januari 2028.
I Grekland var ett överbelastat pensionssystem en av kärnorna i den skuldkris som ledde till tre räddningspaket och åtta år under långivarnas övervakning. Frankrike har motsvarande problem. Pensionssystemet är ett fördelningssystem som kostar omkring 400–422 miljarder euro om året (cirka 14 procent av bnp). Den genomsnittliga pensionsåldern är bland de lägsta i OECD, och pensionärernas levnadsstandard ligger i nivå med de yrkesverksammas. Rådet för pensionsfrågor (Cor) har angett ett underskott på runt 5 miljarder euro, medan tidigare premiärministrar talat om betydligt högre siffror beroende på hur statens bidrag bokförs. Oavsett siffra är det skattebetalarna som täcker gapet.
