I kölvattnet av nationaldagen fick vi som vanligt en debatt om svenskhet. Ett inlägg som uppmärksammades i sociala medier kom från en framgångsrik entreprenör född utanför Sverige, som i en text i en större tidning berättade om hur hans dotter frågat honom om hon var svensk.
Sensmoralen var tydlig: Hur kan hon ens ifrågasätta att hon är svensk? Hon är född i Sverige, av en svensk mor. Säkerligen ville väldigt många som läste texten försäkra dottern om att hon är svensk. Men artikeln möttes också av en hel del ilska, kanske rentav hat, om man får tro författaren. Varför blir det så här?
Svaret ligger i den diskussion kring ”svenskhet” som i stort sett aldrig tas. Den som inte handlar om folkbokföringsadress, medborgarskapsstatus eller diverse genealogiska övningar. Det enklaste, ärligaste svaret på frågan om vem som är svensk lyder: den som andra uppfattar som svensk. Vi kan kalla oss själva vad vi vill, men vi lever i ett samhälle. Tvärtemot vad modern ideologi hävdar bestäms inte vår identitet primärt av oss själva, utan av dem omkring oss.









