När Sanna Hill lämnade den högerextrema miljö där hon tillbringat halva sitt liv möttes hon av hat från sina tidigare bundsförvanter och kylig misstänksamhet från vänstern. Hennes berättelse avslöjar inte bara extremhögerns kvinnosyn, utan också ett politiskt klimat där en utsatt kvinna först måste vara ideologiskt renlärig för att förtjäna solidaritet.
När DN publicerade ett stort uppslaget personporträtt av en 34-årig kvinna som hoppat av från det högerextremistiska nätverk där hon varit verksam i 18 år var det inte många som visste vem Sanna Hill var. Fram till dess hade hon endast varit känd i marginella kretsar på den yttersta höger- och vänsterkanten, som mest ägnat sig åt att bekriga varandra i ömsesidig paranoia över den motsatta polens farliga och snart förestående maktövertagande.
Men nu hade den upphöjde DN-reportern Niklas Orrenius strött sitt stjärnstoft över ultrahögerns numera fallna stjärna Sanna Hill och lånat henne landets riksmegafon där hon fick visselblåsa så det ven genom hela den långa åsiktskorridoren och alla dess förgreningar om den misogyna, våldsbejakande vit makt-miljö hon lämnat bakom sig. Det är en gripande berättelse om en söt blond tjej som klev in i en nazibrun, mansdominerad värld där hon anammade den råa kvinnosynen och som belöning blev kuttersmycke och bidrottning, vilket i sin tur öppnade en lyckosam och inkomstbringande karriärväg i den högerextremistiska terrängen, ända tills kvinnohatet tog sig innanför hennes eget skinn och hon tvingades fly med sin son till kvinnojourernas skyddade boende, där hon höll sig gömd i nio månader innan hon tog bladet från munnen och gav storyn till DN.
