Politiken är på villovägar om man sysslar med konton som är anonyma och svärtar ner motståndare. När politiken inte längre är ideologiskt tydlig och argumenten tryter, då tar dumheterna vid. I dag kämpar Socialdemokraterna hårt, ibland desperat, för att bara få plats i medieflödet. Det kan vara ett bra skäl till att bli bitter.
”Vill man hålla demokratin levande och frisk finns det ingen viktigare uppgift än att få tillbaka den känsla av samhörighet mellan förtroendemän och väljare som fanns när demokratin var ung… Den viktigaste uppgiften för mig är att beskriva mina politiska insatser så att beslutsprocessen belyses så noggrant som möjligt.” Orden är Tage Erlanders när han förklarade i en artikel i SvD varför han beslutade att skriva sina memoarer. Erlander bottnande i partiet och rörelsen. Demokratin och det politiska samtalet var oerhört viktigt för honom och de andra partiledarna som byggde upp Sverige och socialdemokratin.
Socialdemokraterna är fostrade i en kultur av folkbildning, öppen organisering och tydliga avsändare. Historiskt stod partiledarna sida vid sida med folket, stred på samma barrikader, förklarade sitt samhällsbygge och levererade politiskt. De fanns där under 30-talets nödår då människor gick arbetslösa och svalt, och fattade beslut om att med statliga pengar arbeta sig ur krisen. Ernst Wigforss såg arbetena som mer än försörjning utan också som ett sätt att bygga moral, ansvar och social sammanhållning. Programmen blev föregångare till folkhemsbygget, som hade fokus på arbete framför bidrag, men som samtidigt skapade en debatt om värdighet och sammanhållning.
