Jag vill tala om en egendomlig olust som kommit över mig den senaste tiden, likt en dimma strax ovanför en flod, en sådan man inte märker förrän hela världen runt vattnet blivit mjuk och grå i kanterna. Ni förstår, jag har nyss läst artiklar av W.F. Deedes, samlade i en gammal bok som står i mitt bibliotek.
Kanske känner ni inte till W.F. Deedes. Det gjorde inte jag heller, förrän nyligen när jag blickade runt bland mina samlingar av skrifter hemma i min våning. Deedes var redaktör för The Daily Telegraph. Men han verkade som reporter redan under åren före det förra stora globala kriget, fram till 1939, då Deedes tog sig före att skriva om världen så som han såg den. Och det han skrev fick mig att stilla stirra ut genom mina fönster klockan tre på morgonen, förundrad över hur vi nu som då kunde vara så olika rädda, men ändå rädda för samma annalkande okända.
Våren 1939 skrev Deedes om rösterna från Frankrike. Han beskrev hur han bevistade en minnesgudstjänst där de överlevande veteranerna från det stora kriget – kriget som skulle avsluta alla krig – män i 40-årsåldern som såg ut att vara 60, stod i ojämna, vacklande led. En av dem, en bonde vid namn Harlan, hade förlorat en lunga till senapsgasen. En annan, en postmästare vid namn Rigby, gick med käpp och en darrning som aldrig lämnade honom. Deedes såg dem stå i givakt och undrade: Ska vi sända våra söner att lära sig det som dessa män redan lärt oss är omöjligt att lära ut?
