Det råder ingen brist på aktivister med akademiska titlar. Vem ska man tro på, frågade sig Thomas di Leva. Det tycks som om forskare inom utmanande experimentverksamhet är mindre benägna att låta ideologi ta överhanden. Ju närmare en forskare varit en hård och oförsonlig verklighet, desto mer realism.
Det är svårt att tänka sig ett mer korkat eller farligare sätt att fatta beslut än att överlåta beslutet till dem som inte behöver ta ansvar för konsekvenserna av att ha fel, konstaterade ekonomihistorikern Thomas Sowell. Att ta råd av aktivister som kallar sig forskare men inte behöver ta ansvar för konsekvenserna av sina åsikter skulle kunna utgöra ett tillägg till Sowells observation.
Inom energidebatten är exemplen närmast otaliga på forskare med ideologiska önskedrömmar. Ett exempel bland många är drömmar om att batterier ska lösa problemet med ojämn elproduktion, trots att hela världens produktion av batterier inte är i närheten av vad som behövs, och de som finns är extremt dyra. Jag har försökt hitta orsakerna bakom: finns det något gemensamt drag hos dessa i mitt tycke världsfrånvända forskare?
