Den tyska bilindustrins kris har varit i fokus de senaste veckorna. Förutom en katastrofalt låg tillväxt har Kina gått från att vara den tyska bilindustrins viktigaste exportmarknad till att bli dess främsta konkurrent.
Volkswagen, BMW och Mercedes tappar marknadsandelar både i Kina och i Europa. Den kostsamma omställningen till elbilar spelar också en betydande roll. Volkswagen talar nu om fabriksnedläggningar och besparingar som kan drabba över 100 000 anställda. Allt detta har ni säkert redan tagit del av i medierna. Det som däremot inte nämns särskilt ofta i svenska medier är Tysklands problem med de höga energi- och elkostnaderna. Det internationella energiorganet IEA konstaterar att Tyskland fortfarande har bland Europas högsta elpriser, med 20–40 procent högre energikostnader än konkurrenter i USA och Kina. En färsk enkät från branschorganisationen VDA visar att 53 procent pekar ut höga elpriser som en betydande belastning, och 43 procent nämner höga gaspriser.
När Ebba Busch kritiserade den tyska energipolitiken rapporterade Sveriges Radio om kritiken och lät den tyska regeringen bemöta den. Men där stannade i stort sett granskningen. Den avgörande journalistiska följdfrågan uteblev: Vad säger den samlade forskningen och de oberoende energiekonomerna? Har Tysklands energipolitik bidragit till högre energikostnader och därmed försämrat den tyska industrins konkurrenskraft, eller är andra faktorer viktigare? I stället för att pröva sakfrågan mot fakta blev rapporteringen främst en återgivning av en politisk ordväxling. Därmed fick publiken veta vad politikerna tyckte – men inte i samma utsträckning vad kunskapsläget faktiskt pekar på.
