Karin Boye (1900–1941) är något så ovanligt som en finstämd kvinnlig poet som även skrev en dystopiskt desillusionerad prosa i form av romanen ”Kallocain”. Under åtta veckor framöver kommer ett längre avsnitt ur romanen att publiceras som sommarläsning i kulturbilagan, och förhoppningen är att avsnitten kan läsas för sig, tillsammans och som en uppmuntran till att ta sig an Boyes bok i sin helhet. Boye och Harry Martinson är förmodligen våra främsta siare bland författare i vår moderna litteratur, och de var skarpa i sin civilisationskritik. De var även mycket goda vänner, ja själsfränder, som fann tröst i varandras sällskap. Boyes alltför tidiga och självvalda död tog hårt på Martinson, och han har berättat att hon föll i gråt sista gången de sågs. Tiderna var mörka, krig pågick utanför våra gränser, och framtiden såg hotfull ut. Karin Boye tog till pennan, målade en bild av vad som väntade och lämnade oss kvar att kämpa för vår frihet och lycka.

Ur ”Kallocain” (1/8)