Willy Kyrklund (1921–2009) var en levande paradox. Å ena sidan en nästintill negativ inställning till detta med att vara människa. Vi liksom är och förblir olyckliga, och ingenting kan fylla oss; vi irrar vidare i en fåfäng dröm om något som aldrig kan bli verklighet. Kärlek, gemenskap, mening, en skönhet och godhet som varar, åtminstone för en lite längre stund. Å andra sidan ett språk, ett tilltal, så vackert, så fyllt av just mening och skönhet, att allt negativt ter sig som ett högst personligt tillkortakommande, onödigt, ovidkommande. Å ena sidan det mänskliga som ett fängelse, en ofrånkomlig ensamhet och en hopplös längtan, å andra sidan som en gåva som vi har ständig tillgång till, i det språk som är gemensamt, som öppnar upp för ömsesidighet och för gränslösa möjligheter. Hur ska denna ”dualism” förstås hos Kyrklund, och över huvud taget? I novellen ”Bara du”, tagen ur samlingen ”8 variationer” från 1982, har författarens längtan hårdnat till cynism och pessimismen fördjupats, så att känslor knappt kan anas – men bara knappt.

Även sexualiteten är ifrågasatt, genom att den görs opersonlig; vi är utbytbara, tycks han säga oss. Och så kan nog endast den säga, som vet att det finns något annat, hur ovanligt det nu än må vara. I denna sin sista novellsamling är det som att själva medvetandet slagit knut på sig självt. Det finns ingen väg framåt. Vi är som rymlingar, som varken vet någonstans att fly till eller var vi kommer ifrån. Och även den litterära formen måste slå knut på sig själv; vi upprepar orden som vi upprepar, våra meningar återkommer, till synes nya och meningsfulla, och ändå gamla och alltmer nötta, som vore de ord ur en papegojas näbb. Och ändå. Mellan raderna: ett rop efter något annat.