Valrörelsen har fastnat i röda linjer, personstrider och konstruerade konflikter, medan de stora framtidsfrågorna lämnas därhän. Schweiz visar att demokratin kan byggas på en annan tanke: samarbete mellan de största partierna, stark väljarkontroll och betydligt kortare avstånd mellan folket och makten.
Mycket kan sägas om årets valrörelse. Men särskilt informativ är den inte. Om hur partierna vill tackla klimatet, demografin, freden eller välfärden, för att nämna några områden, sägs inget, utan väljarna får hålla till godo med mer eller mindre genomtänkta utspel, bråk om småsaker och en tävlan om vem som kan sky ytterkantspartierna mest. Tystnaden kring de stora frågorna är talande, ty de kräver samarbete över blockgränsen för långsiktigt hållbara lösningar. Men den politiska logiken arbetar inte i den riktningen. Tvärtom, partistrategerna har fångats av en obetvinglig kraft att förstora och fördjupa åsiktsskillnader som inte finns, i stället för att söka överbrygga dem. Och medierna spelar med, för konflikter ger uppmärksamhet. Väljarna har all anledning att fråga sig om demokratin inte kan bättre än så; om split och splittring är det enda den erbjuder.
Jo, den kan bättre. I Tyskland är breda koalitioner över blockgränserna vanliga, så också i Finland och Danmark, ibland välfungerande, i andra fall konfliktfyllda. Det mest extrema exemplet på samarbetstänkandet finner man i Schweiz, ett av världens rikaste länder, i Europas mitt, med fyra officiella språk, en utmanande geografi och en kompromisslös vilja att inte låta sig dras in i geopolitiska konflikter. Sålunda är Schweiz neutralt och står utanför Nato och EU. Landet blev medlem i FN så sent som 2002.
